Min plats med Gud

The Lord is my Hiding Place

Jag tror att den allra djupaste längtan i varje människa är en längtan efter Gud. Och inte så sällan händer det att även människor som inte aktivt har sökt efter Gud berättar för mig att de har upplevt att Guds närvaro har glimtat till i deras liv som en slags förnimmelse. 

Kanske i en sprittande känsla av glädje över livet när lungorna har fyllts av hög och klar luft på toppen av ett mäktigt fjäll en snögnistrande vinterdag. Eller när huden har värmts av solen vid ett glittrande vatten en blomstrande sommardag. Kanske i en överväldigande känsla av kärlek och tacksamhet för ett nyfött barn. Kanske i en hisnande känsla av den egna litenheten i universum när blicken har riktats upp mot en oändlig stjärnhimmel i en sammetssvart natt. Eller kanske i den tröstande närvaron av en hjälpande medmänniska när livet har varit svårt. 

Jag tror att sådana stilla aningar av Guds skönhet och väldighet, kärlek och omsorg är ett himmelskt lockrop till oss att komma närmare Gud. Ett lockrop som bär med sig ett löfte om att det faktiskt är möjligt att möta Gud mer än som bara en flyktig förnimmelse. Att det finns en plats där en personligt närvarande och kärleksfull Gud väntar på ett möte med oss.

Många med mig har funnit den platsen i kyrkan. Där har vi funnit en plats där vi har upplevt att Gud är mitt ibland oss när vi är tillsammans, ber tillsammans, studerar bibeln tillsammans, firar nattvard tillsammans, lovsjunger tillsammans och hjälps åt tillsammans. Och i den gemenskapen finns det alltid plats för en till – ja, där finns plats för alla. Där kan vi lära känna varandra, du och jag och Gud. Där kan vi växa i tro tillsammans och där kan vi växa samman. Där får vi tillhöra varandra, du och jag och Gud.

Men min alldeles egna plats med Gud finns inom mig, som ett stilla gömställe.

”The Lord is my hiding place” står det i en engelsk översättning av Ps. 119:114. Till det gömstället med Gud i mitt innersta söker jag mig ofta. På vägen till den platsen kopplar jag bort mobilen och datorn och alla de arbetsuppgifter, vardagsbestyr och distraktioner som så lätt kan uppta all min tid och tanke, om jag inte väljer att då och då under dagen stänga av allt det där för en liten stund. Till en början kantas vägen till mitt inre gömställe ofta av en ström av högljudda tankar som hoppar mellan stort och smått. Och ibland behöver jag ta mig igenom en svårgenomtränglig passage av orostankar som tornar upp sig mitt i min väg. Ofta tar jag sällskap av ett bibelord eller en lovsång längs min väg. I det sällskapet går färden inåt så mycket snabbare. Och när allt mitt yttre och inre larm börjar tystna så är jag framme. Då slår jag mig ned och väntar vid mitt inre gömställe med Gud. Jag behöver inte vänta länge. För Gud är alltid där före mig. Gud är alltid där.

I 1 Mos. 16:13 kallas Gud för ”Seendets Gud”. Och där vid gömstället i mitt inre blir jag sedd av Gud med förbehållslös kärlek och omsorg. Där är jag helt trygg. Där får jag tacka Gud för allt gott. Där får jag låta Jesus omfamna mig och ta mina bördor. Där får jag sörja sådant som gått förlorat, det som trasats sönder och allt som gått fel. Där får jag förlåta och förlåtas. Där får jag läkedom, tröst och frid. Där får jag be om hjälp. Och där får jag tillitsfullt lägga mig själv och alla omkring mig och hela vår värld i Guds goda händer. Där får jag nytt hopp, djupare glädje och större perspektiv. Och där får jag tillbe, tystna och lyssna till Jesus. Till Jesus som lovar i Joh. 4:14 att ”den som dricker av det vatten jag ger ska aldrig, nej aldrig, bli törstig igen. Det vatten jag ger ska bli en källa inom honom med vatten som kontinuerligt flödar fram till evigt liv.” 

Det är vid den källan i mitt inre som jag har mitt ”hiding place”. Och vid den källan i mitt inre finns ”Seendets Gud” som ser till mig. 

Också den allra första gången som någon kallade Gud för ”Seendets Gud” var det just vid en källa. Där vid en källa i öknen visade Gud en ung slavkvinna en väg vidare i en svår livssituation. Och där gav hon Gud det vackra och personliga namnet ”Seendets Gud”. För där upplevde hon med hela sitt jag att Guds öga såg henne och att Guds källa gav henne liv.

I hebreiskan finns det faktiskt ett litet ord som samtidigt betyder både ”källa” och ”öga”. Det är det lilla ordet ”ayin”. 

”Min plats med Gud” är både mitt ”hiding place” och min ”ayin” – mitt inre gömställe och min djupaste livskälla. Den plats i mitt innersta där jag blir kärleksfullt sedd av Gud och där mitt inre öga får ljus av Guds ljus.

Den källan inom mig är helt min egen plats med Gud. Och ändå är den inte bara min. För den källan strömmar från Gud själv, som ger av sin outtömliga livskälla åt alla som ber om det. För i Upp. 21:6 säger Jesus: ”Åt den som törstar ska jag fritt ge ur källan med livets vatten.” 

De orden är ett löfte om att varje människas djupaste längtan efter Gud kan bli uppfylld. Som genom en källa med levande vatten. 

Den källan ger Gud som en gåva till dig som ber om den. Genom den helige Ande och tack vare Jesus, som gav sitt liv för att du skulle få evigt liv. 

Och vid den källan gömmer Gud dig under sina vingars skugga – i ert eget ”hiding place”. Och där bevarar Gud dig som sin ögonsten – sin ”ayin”. Precis så beskrivs din plats med Gud i Ps. 17:8. Och där kan ingenting någonsin rycka dig ur Hans hand. Det lovar Jesus dig i Joh. 10:28.

Carin Gerding