I går (tisdagen den 3 sept.) upplevde jag ytterligare en orsak till att känna stolthet över mitt land. Sverige ger, som första land i EU, alla flyktingar från Syrien permanent uppehållstillstånd. För mig är detta ett uttryck för en kollektiv omsorg om dem som just nu upplever krigets fasor. Och jag är stolt över att vår regering sätter medmänskligheten i första rummet. Naturligtvis ställer detta nya krav på oss alla. Hur tar vi emot alla dessa människor? Hur hjälper vi dem att känna sig hemma i sitt nya hemland? Vad kan jag göra personligen? Självklart får ett sådant här beslut konsekvenser, men jag är uppriktigt trött på alla orosmoln som media och politiska partier målar upp på himlen så fort vi talar om invandring: ”Vad kostar det samhället? Har vi råd? Det kommer bara leda till mer problem, segregation och utan­förskap.” Det kanske är så? Vi kanske får större utmaningar i vårt samhälle? Men vi lever faktiskt i en global by och om världen blöder, varför skulle inte vi blöda med den? De utmaningar som detta innebär för oss är ändå ingenting mot de utmaningar som folket i Syrien står inför.

Som församling är vi en viktig del av samhällsbygget. Kyrkan har i alla tider format värderingar, inspirerat till personligt ansvarstagande och på olika sätt hjälpt individer. För mig är det en biblisk princip att hjälpa nya svenskar att känna sig hemma i vårt land. När Gud formar ett folk blir detta en viktig värdering.

3 Mos 19:34
Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.

Här ser jag en möjlighet. Främlingsfientligheten ökar lavinartat i Europa och i Sverige. Står vi bara stilla och ser på den utvecklingen, eller vill vi ge oss in i debatten? Vad svarar du när du möter vardagsrasism på jobbet? När villaföreningar mobiliseras mot flyktingboenden är detta tecken på ett förfall. När värdet på min villa är viktigare än att ta emot ensamkommande flyktingbarn är det dags att reagera. Något har hänt som påverkat vår människosyn och det är sorgligt att se.

I det lilla kan vi påverka det stora och här tror jag att församlingen har en uppgift. Låt oss tillsammans be och fundera över vilka dörrar Gud vill öppna för oss

Andreas Wessman