Ju mer jag har lärt känna Jan Ravstam, desto mer har jag fascinerats av hans berättelse om sitt engagemang för närradion. Jan har lagt hela sitt förvärvsarbetande liv i församlingen och när­radions tjänst. I januari gick han i pension och vi är enormt tacksamma för allt han gjort. I samband med hans pension så bad redaktionen honom att skriva ner sin berättelse. Till vår stora glädje accepterade Jan vår begäran. Så varsågod, här kommer en berättelse om kallelse, envishet och målmedvetenhet som kommer att inspirera dig. /Andreas Wessman

 

När jag var 10 år blev jag frälst, döpt och medlem i Elimförsamlingen. Jag älskade att lyssna på de andliga sångerna och stod ofta vid mina föräldrars grammofon och spelade EP-skivor. Jag hade sett en broschyr på en liten batteridriven bandspelare och tänkte att det skulle vara praktiskt att kunna spela in skivorna och kunna ta dem med och spela på andra platser. Alltså tömde jag min spargris och cyklade iväg till en radioaffär vid Möllevångstorget och köpte bandspelaren.

Att gå på möten var kanske inte det roligaste jag visste, men jag surfade på min söndagskoletro en bra bit upp i tonåren. När jag var i 16–17-årsåldern insåg jag att jag måste ta min kristna tro på mer allvar och förstod att det skulle få konsekvenser för mig om jag gjorde det. Jag började gå på de flesta samlingar som församlingen anordnade och insåg att vi hade ett fantastiskt budskap som alla borde få höra. Men jag tyckte det var lite konstigt att de som kom till samlingarna var i stort sett samma människor, våra egna medlemmar. Jag tyckte att vi predikade mest för oss själva.

När jag var 18 år blev jag andedöpt, vilket betydde mycket för mig. Det året fick jag också körkort och bil, och det bar iväg all­deles för fort och jag hamnade i en bilolycka. Jag krockade med två mycket kända artister på den tiden, Harry Brandelius och Andrew Walter. Efter bilolyckan blev livet inte riktigt vad det hade varit. Jag började bl a få besvär med ständig huvudvärk och koncentrationsförmågan att ta in och komma ihåg saker och ting. Men livet fick rulla vidare ändå. Jag bad mycket till Gud om ledning och i början av 1970 upplevde jag att Gud ville mig något särskilt. I ett bönemöte en lördagkväll i Elim upplevde jag väldigt starkt att Gud ville ha ett svar av mig. Jag var tvungen att lämna bönemötet och gå ut i den så kallade ”ryttargången”. Efter att ha gått upp för en trappa till läktaren svarade jag ”ja” till Guds kallelse.

Hoppets melodi

Besvären efter bilolyckan blev alltmer påtagliga och i augusti samma år blev jag sjukskriven i sex månader. I början av den perioden upplevde jag en konkret kallelse att jag skulle jobba med kristen radio. Det var ju en fullständig omöjlighet på den tiden i vårt land. Ville man jobba med kristen radio så var det på missionsfältet den möjligheten fanns. Men jag gick i alla fall och köpte en rullbandspelare som kostade en halv månadslön, och sa till försäljaren att jag skulle använda den till att göra radioprogram. Han undrade i vilket sammanhang jag jobbade, SR eller… Kunde inte ge något bra svar på den frågan.

När jag kom hem började jag testa att spela in och göra program. Men jag ville ju nå ut med budskapet, så jag var tvungen att hitta något sätt att göra det på. Jag beställde en telefonsvarare från televerket, en ganska stor apparat på den tiden. På den kunde man spela in ett meddelande på 90 sekunder. Men jag modifierade apparaten så att det gick att spela in 3 minuter. Då kunde man läsa in ett bibelord och spela en sång. Jag kallade det för ”Hoppets melodi”. Telefonnumret annonserade jag lite här och var. Och eftersom jag hade problem att sova på grund av mina besvär, låg jag ofta vaken på nätterna och hörde hur den här telefonsvararen gick igång lite nu och då. Det var inte mycket till radiostation, men det var ett steg i tro, tyckte jag.

Efter sjukskrivningsperioden tog jag tjänst­­ledigt från mitt jobb och hjälpte min då blivande svärfar, Stig Almström, i hans missionsradioarbete. Jag lärde mig då en hel del om kristen radio.

När jag mönstrade blev jag uttagen till underofficersutbildning, men det pågick en process inom mig. En tid därefter vägrade jag vapen och blev då placerad inom riksantikvarieämbetet i en liten by utanför Oskarshamn, Stensjö By. Dit skulle jag nu och jobba utomhus och bo på landet under det närmaste året. Det var en positiv upplevelse. Men besvären efter bilolyckan var nu så jobbiga att leva med, så jag tvivlade till och med på om jag ville fortsätta leva över huvud taget. Jag var också mycket besviken på Gud. Jag hade bett mycket och fått förbön åtskilliga gånger. Men det verkade totalt hopplöst.  Nu kändes det som jag ville slå upp bekantskapen med Honom. Jag sa ”tack och adjö”, ställde in min bibel i bokhyllan, packade ihop min lilla skivspelare och EP-skivor och tänkte skaka av mig alltihop. Men det gick inget vidare. Efter ett par dagar hörde jag mig själv gå och tala i tungor bland fåren som jag hade hand om. Undrar vad dom tänkte? Jag försökte lämna Gud, men Han släppte inte mig! Vid den tiden fick jag också ett brev från min farmor Ellen, som hade varit i bön en morgon och förstått att jag hade det tufft. Ett brev som betydde mycket för mig. Jag fick ta nya tag, tog fram min bibel skivspelaren och EP-skivorna och började spela mina andliga sånger igen.

”Ett-åring” i församlingen

Vid den här tiden drömde jag en natt att Jesus kom tillbaka. Jag upplevde att jag rycktes upp mot skyn. När jag tittade ner såg jag ett stort mörker, men ett ljussken lyste upp en stor skara människor som stod kvar och tittade upp på mig. Jag hörde ett bibelord: ”Skördetiden är förbi, sommaren är till ända, och ingen frälsning har kommit oss till del.” Jer. 8:20.

”Nej”, tänkte jag, ”det här går inte. Släpp ner mig ….” Också vaknade jag.

Den upplevelsen har förföljt mig sedan i alla år.

Efter Stensjö By fortsatte jag med mitt jobb på Sparbankernas Datacentral. Jag deltog i församlingens verksamhet så mycket jag kunde och var bland annat med i ett gäng ungdomar som deltog i mötena på församlingens utposter. Det var en fin tid med härlig gemenskap. Några år senare blev jag så kal­lat ”ett-åring” i församlingen. Man fick lite fickpengar och kunde ge ett år åt församlingens arbete.

Jag engagerade mig i församlingens olika verksamhetsgrenar, bl a bandmissionen, där vi spelade in gudstjänsterna och distribuerade till församlingens äldre och avsidestagna. Varje söndagseftermiddag besökte vi ett flertal av dem. Tillsammans med församlingens egna pastorer och en del andra producerade vi andaktsprogram som vi kallade ”Hoppets melodi”. Dessa spelades upp på olika sjukhem och äldreboenden och skickades även till ett antal synskadade. Vi gjorde också en programserie som kallades ”En glad ton” till sjukhusradion på MAS. Jag fortsatte också att bistå Stig Almström i hans missionsradioarbete. Under några år var jag även engagerad i församlingens tryckeri-verksamhet. Efter ”ett års perioden” blev jag fast anställd.

Radio Malmö 90,2 – Närradion med liv

Det fanns fortfarande inga möjligheter att jobba med radio och TV i församlingsarbetet. Omkring 1976 besökte jag missionskonferensen i Alingsås. Där frambars ett budskap om att radio och TV skulle bli redskap som vi skulle använda framöver i vårt land. Det var ett unikt budskap på den tiden. Jag tror inte många hade tro för det då, men jag antecknade det noga i min almanacka. 1978 hörde jag talas om att man inom Folkpartiet arbetade med ett förslag om att starta föreningsradio/närradio på försök. Det blev bestämt 1979 att den här försöksverksamheten skulle ske på 16 orter. Och Malmö blev en av dessa. Då vi hade beslutat att vi ville vara med så började en febril förberedelse att köra igång. Vi var då två pingstförsamlingar och vi beslutade att sända under samma stationsnamn: ”Radio Malmö 90,2 – Närradion med liv.” Första orten som startade sina sändningar var Jönköping, och Malmö blev den sista.

Iordningsställandet av studio och rekryteringen av tekniker och producenter var i full gång när premiärdagen, den 15 september närmade sig. Sydnytt gjorde ett reportage dagen innan om närradiostarten där de bl.a filmade en del från vår studio.

Det officiella premiärprogrammet från närradioföreningen, där alla föreningar medverkade var inspelat, och sändes klockan 10.00. Direkt därefter var det vår tur att sända vårt eget premiärprogram. Jag var tekniker och det var ett mycket spännande ögonblick när jag klockan 11.00 vred om nyckeln som kopplade upp vår studio till sändaren. Jag meddelade programledarna, Jack-Tommy Ardenfors och Sören Wibeck, att ”nu är vi ute…” och så körde jag igång signaturen. Vi sände direkt med bandade inslag i en timme. Ett 40 tal lyssnare hörde av sig redan under första programmet.

För mig personligen var det ett mycket speciell dag. Jag hade drömt om detta i 9 år och nu var det verklighet. En dröm och vision hade gått i uppfyllelse.

Vi började med 6 timmars sändningstid per vecka och ökade sedan på efter hand upp till 25 timmar.

Tack

Det har nu gått drygt 35 år och vi har sänt ungefär lika många tusen timmar program. Det har varit en fantastisk resa. Att få uppleva en konkret kallelse till en uppgift och att få jobba med den i sin egen hemförsamling har varit en stor förmån. Det har varit mycket arbete men också en stor glädje varje dag jag gått till jobbet.

Besvären jag fick efter bilolyckan har jag fått leva med. Det har varit en tung börda. Men jag har fortsatt att spela de andliga sångerna och har då upplevt lindring, inte minst när jag hört dem sändas ut i etern.

Radion fortsätter nu, dock i reducerad omfattning. Magnus Bjarnevik tar hand om ansvaret och jag önskar honom all Guds välsignelse.

Ett stort tack till församlingen att jag har fått vara med i det här arbetet under alla dessa år! (Fortsätter att hjälpa till lite på tisdagarna.)

Tack till alla som bett för närradion! Tack alla som engagerat sig och hjälpt till i arbetet! Och tack till alla som bidragit med ekonomiska medel, vilket gjort det möjligt att hålla i gång verksamheten!

Fridshälsningar / Janne Ravstam

 

”Nya” Närradion

Jan Ravstams pension innebär att vi måste omstrukturera närradion. Jan har arbetat 50% med närradion och nu går Magnus Bjarnevik in som ansvarig på frivilligbasis. En av radioverksamhetens största utmaning har under många år varit att hitta människor som vill engagera sig i teknik och produktion av nya program. Därför gjorde vi bedömningen att vi var tvungna att skära ner sändningstiden mycket. Vi går från 18 timmar i veckan till 5 timmar i veckan.  I tablån återfinns flera program som funnits med tidigare, men också några nya. ”Min tro” är 15 minuters vittnesbörd i samtalsform med Mattias Sennehed som samtalsledare och ”After Church” är ett program i vilket vi fortsätter att samtala om predikan från söndagens gudstjänst. Självklart fortsätter vi att sända gudstjänsten på söndagarna med en veckas fördröjning.

Radiotablån ser ut så här:

Fredagar
09.30–09.45 Musikradio
09.45–10.00 After Church
10.00–10.15 Min tro
10.15–10.45 Utblick/Öppet Forum
10.45–11.00 Israel-Nytt
11.00–11.15 Andakt
11.15–11.30 Mötesinfo/Musikradio
13.00–13.30 Living Hope – program på engelska
19.00–19.30 Program på spanska

Söndagar
10.00–11.00 Inspelad gudstjänst
19.00–20.00 Program på persiska