Springturer ger insikt
Frågorna kom i takt med stegen. Vem säger jag att jag är? Vem säger andra att jag är? Vem säger Gud att jag är och vems ord låter jag väga tyngst?
Mitt namn är Moa Nissfolk.
Jag är 23 år gammal och sedan augusti 2018 bor jag i Malmö och finns med i församlingen som bland annat ledare för Disciples Junior samt skribent för församlingstidningen ”Hej Vänner”. Till vardags studerar jag till och arbetar som frilansgitarrist med en förkärlek till konceptkonserter. Jag har exempelvis arbetat fram en föreställning med tre andra gitarrister vars handling bygger på olika nummer av Hemmets Veckotidning anno 1938.
Min plats med Gud är i rörelsen, reflektionen och relationen. Många av mina starka gudsupplevelser har nämligen ägt rum i samband med en spring- eller simtur eftersom jag tänker som allra bäst när jag får vara i rörelse. Samtidigt upplever jag att Gud ofta uppenbarar sig själv och vem jag är i förhållande till honom när jag samtalar med andra människor. Om just en sådan uppenbarelse vill jag berätta. Historien tilldrar sig på två platser, varav den andra inte helt överraskande råkar vara Pildammsparken i samband med just en springtur.
Bakgrunden, och tillika historiens första plats, är i Stockholm och ett samtal med en vän därifrån om identitet och självbild. Han berättade för mig att han brottas mycket med prestationsångest och att han har svårt att skilja på vem han är och vad han gör. Självkritiken väger alltid tyngre än berömmet och känslan av att ingen kommer att tycka om en om man presterar dåligt hänger över likt ett blytungt regnmoln.
Efter det här samtalet började jag ganska naturligt att också fundera kring min egen identitet och självbild och vad det faktiskt innebär för mig att ha min identitet förankrad i Gud. Personligen bestämde jag mig för att bli en kristen när jag var omkring sex år gammal och tron på Jesus har alltid varit en naturlig del av mitt liv samtidigt som det har varit viktigt för mig att med jämna mellanrum ifrågasätta vad och varför jag tänker och tycker som jag gör och hur tron konkret får prägla mitt liv. Annars är det så lätt att tro av bara vana.
För att fundera djupare kring saken bestämde jag mig därför en eftermiddag för att ta en springtur i Pildammsparken. Frågorna kom i takt med stegen. Vem säger jag att jag är? Vem säger andra att jag är? Vem säger Gud att jag är och vems ord låter jag väga tyngst? Mitt i mina funderingar fick jag en bild av en våg med två vågskålar. Den ena vågskålen symboliserade vad jag säger om mig själv och den andra vad andra säger om mig. Skålarna rörde sig hela tiden upp och ner beroende på hur jag ställde min egen uppfattning gentemot andras. Pinnen mellan vågskålarna gav däremot stabilitet åt vågen, upprätthöll konstruktionen och lät sig inte rubbas av skålarnas gungning. Pinnen symboliserade Guds ord, en plats där jag kan förankra min identitet. När jag hade fått den här bilden översköljdes jag av en enorm tacksamhet till Gud för den nåd som det innebär att få ha sin identitet förankrad i honom oavsett vad som händer i livet. Om Gud som är kärlek säger att jag är älskad så kan jag inte logiskt argumentera mot det. Om Gud, som är alltings skapare, säger att jag är skapad till hans avbild då är det så.
Den här springturen ägde rum för snart ett och ett halvt år sedan men jag bär fortfarande med mig den här bilden med vågen. I mitt yrke som musiker måste jag hela tiden återkomma till och brottas med vem jag är och vill vara samt vilken bekräftelse jag söker. Mellan varven kan det vara ganska tungt men då brukar jag påminna mig själv om mitt möte med Gud den där eftermiddagen i Pildammsparken och tänka: ”Wow – vilken nåd det är att jag får ha min identitet förankrad i en sådan pinne!”
/ Moa Nissfolk
