Min högsta önskan är att få ett jobb
För 138 år sedan skrev Viktor Rydberg i en känd dikt ”Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma”. Diktens ord gäller än idag och det är en sanning många av våra EU-migranter kan skriva under på. För att hjälpa dem och ge dem lite värme och mat ordnar vår församling tillsammans med Malmö stad och Stadsmissionen ett härbärge ”Vinternatt” under januari, februari och mars.
Sista veckan i februari hade jag förmånen att få träffa och samtala med en av dessa EU-migranter, Nicolae från Rumänien. Till min hjälp hade jag som tolk Anna-Maria Ibis.
Migranterna hade precis avslutat sin kvällsmåltid när jag kom till kyrkan och fick hjälp att hitta någon att intervjua. Jag fick då lov att berätta hans historia.
Nicolae berättade att han är född i Rumänien. Där har han kvar sin mamma och sina systrar. Han brukar besöka dem då han har möjlighet.
De sista 14 åren har han bott i Skandinavien. Att få jobb och kunna försörja sig i Rumänien är näst intill omöjligt. Han flyttade först till Norge, där han fick jobb. Han bodde kvar tills jobbet tog slut för två år sedan, då flyttade han till Sverige. Nicolae hade tur och fick jobb som traktorförare i Vollsjö. I september förra året tog det arbetet slut och han blev arbetslös.
Hans största önskan är att få ett nytt jobb för att kunna försörja sig själv och skaffa sig en egen lägenhet. Dagen efter den här intervjun skulle han på en anställningsintervju. Jag vet inte hur det gick för honom, om han fick jobbet han sökte. Jag hoppas innerligt att det gick bra och att han fick jobbet och att det ger en lön, som han kan leva på. Nicolae sa: ”Om jag inte får jobbet drar jag vidare till Finland och hoppas få jobb där.”
En sak han absolut inte kunde tänka sig var att behöva tigga.
Jag undrade hur han hittade till ”Vinternatt” i vår kyrka. Han berättade att han redan för tre år sedan bodde i kyrkan. Nu hade han koll på när vi öppnade boendet.
Hans glädje över att få komma till kyrkan, få mat och en säng gick inte att ta miste på. ”Det är något som verkligen behövs, för här får jag det jag behöver”.
Han menade att vi svenskar ”drar alla rumäner över samma kam”. Både han och Anna-Maria, min tolk, var ense om att de allra flesta inte vill tigga, utan att de allra helst skulle vilja ha ett jobb och att de är villiga att ta i stort sett vilket jobb som helst, för att kunna försörja sig själva.
Nicolae hade en önskan som han verkligen ville vi skulle ta till oss. Varför kan inte Sverige ordna ett EU-projekt för alla Rumänienmigranter? Det talas så mycket om hur man ska hjälpa andra grupper, men rumänerna känner sig bortglömda.
Mycket berörd av denne mans historia åkte jag hem. Jag kommer inte att glömma honom och hans berättelse, hans stora längtan efter att få ett jobb och kunna gå vidare i livet, och hans tacksamhet över den hjälp han får av vår satsning ”Vinternatt”.
Text: Gunbritt Fransson
Foto: Jan Fransson
