Kyrkan är en plats där man alltid får börja om

Över en kopp kaffe och en bulle har jag den stora glädjen att en vanlig tisdagseftermiddag samtala om tro och församling med skådespelaren och journalisten Rasmus Troedsson, aktuell i bland annat i SVT-serien ”Vår tid är nu” och ”Jakten på en mördare”.  Rasmus Troedsson var också en av årets sommarvärdar i Sveriges Radios ”Sommar i P1”.

Vårt samtal inleds med att Rasmus noga understryker att han i vår intervju inte talar som representant för något kyrkligt samfund utan endast som representant för sin egen personliga tro.

– Jag hade kunnat gå i vilken kyrka som helst så länge den kyrkan hade hjälpt mig att utvecklas i min relation med Gud.

När Rasmus sedan går djupare in på ämnet tro så uttrycker han att tro för honom är just tro och inte vetande. Tro är något högst personligt och inget som är menat att övertyga någon om eller tvinga någon till. Rasmus återkommer också flera gånger till tron som något starkt förknippat med tilliten och att våga vara ärlig mot sig själv och helt beroende av Guds hjälp. Både i sitt sommarprat och i vår intervju berättar Rasmus om hur han från tidig ålder blev tvungen att lita på sin egen förmåga att bära sig själv, som en konsekvens av den tid som han fick tillbringa på barnhem. Som barn tog sig den här känslan av övergivenhet sitt uttryck i att Rasmus helt gick in i fantasins och lekens värld, men redan i 12-årsåldern gjorde alkoholen entré och kom att bli det som hjälpte honom att skingra tankarna och döva känslorna i flera år framöver. Idag menar Rasmus att barn visserligen kan bli övergivna, men det kan inte vuxna eftersom alla vuxna ansvarar för sitt eget liv. Däremot fick Rasmus som vuxen i samband med ett självmordsförsök komma till insikt om att han verkligen behövde hjälp med sina alkoholproblem. Detta hände i december 1996 och det var första gången som han på riktigt bad Gud om hjälp.

– Det är skillnad på att be Gud om hjälp och att erkänna sig beroende av honom. Och det var väl det som hände, att jag upplevde att jag var beroende av Gud för att klara av att bli nykter.

Rasmus avrundar återberättandet av den här vändpunkten i december 1996 med att understryka befrielsen i att förstå kraftlösheten i sig själv.

– Det fanns, som jag uppfattade det, bara en enda sak kvar; att någon kraft starkare än mig själv kunde lyfta mig och förflytta min själ från den eländiga, mörka platsen inom mig. Det krävdes att min ande fick kontakt med Guds ande och det är det som är tro. Tron i sin tur ger mig oändligt mycket kraft och oändligt mycket kärlek och jag upplever att jag får gå igenom de mest fantastiska mirakler om och om igen.    

Vårt samtal fortsätter sedan med att jag frågar Rasmus hur han upplever det att vara kristen i sitt yrke som skådespelare varpå samtalet så sakteliga glider över till att också beröra temat fördömelse utifrån ett såväl historiskt som nutida perspektiv.

Rasmus tycker sig nämligen kunna se ett skifte i samhället där den dömande och intoleranta attityden som förr kanske mest förknippades med pingströrelsen under mitten av 1900-talet numera i hög grad återfinns i sekulära sammanhang.

– Jag skulle säga att det för tio år sedan var mycket enklare att vara troende. Nu tycker jag att utgångspunkten nästan är hån från väldigt många. Men det gör mig ingenting! De får väl håna mig hur mycket de vill. Och det är långt ifrån alla som gör det. Många av mina kollegor är ju helt underbara men jag tror att de tycker att jag är helt knasig när det kommer till den här punkten. Trots detta berättar jag gärna om min tro men utifrån premissen att tro handlar om en personlig relation till Jesus och att det är upp till var och en att välja själv huruvida man vill ha den relationen eller inte.

Rasmus fyller sedan i att han upplever att det i kulturella kretsar finns en, för honom häpnadsväckande, föreställning om att troende människor tror sig vara lite bättre än andra, vilket Rasmus inte alls håller med om. Nej, tro är först och främst en inre resa där det som syns utåt är det lilla. Var och en bär med sig tankar och erfarenheter, värderingar och synsätt och saker som man ångrar eller inte ångrar, vilket inte nödvändigtvis syns utåt. Därför kan ingen jämföra sig med någon annan.

– Tro handlar inte om huruvida jag har blivit en bättre människa i andras ögon, utan att jag genom Gud blir så ärlig mot själv att jag kan se om jag själv har gjort några framsteg.

När jag frågar om var denna föreställning kan komma ifrån svarar Rasmus att han inte vet helt säkert, men att det kan bero på att vi ofta har enklare att polarisera och avfärda istället för att lyssna och nyansera.

Intervjun lider mot sitt slut och mina sista frågor till Rasmus rör vad kyrka eller församling betyder för honom och hur han själv blev bemött av kyrkan som ny i den kristna tron.

– För mig är kyrkan en gemenskap där vi försöker att växa som människor och samhällsmedborgare i våra egna ögon. Kyrkan är också en plats där man alltid får börja om oavsett hur djupt man har fallit.

Rasmus lägger också till att man i en välfungerande kyrka eller församling aldrig ”fiskar i glömskans hav” för att peka ut något som någon har gjort. Däremot är det självklart att man måste försöka gottgöra de människor som man har sårat och i den processen är stödet från församlingen viktig.

I fråga om hur Rasmus själv blev bemött som nykristen svarar han att han hade den fantastiska turen att tidigt få träffa och lära känna Sten-Gunnar Hedin (f.d. föreståndare i Filadelfiakyrkan i Stockholm). Det hände sig nämligen så att Rasmus en söndag gick på gudstjänst i Filadelfiakyrkan där han fick höra en, enligt hans tycke, alldeles förskräckligt usel predikan. Rasmus bestämde sig därför för att ringa upp Sten-Gunnar Hedin och skälla ut och honom i ett samtal som kom att sluta med att Sten-Gunnar frågade om han inte fick bjuda Rasmus på lunch. Rasmus tackade ja till inbjudan med förväntningen att han skulle ”lära Sten-Gunnar Hedin att sköta sitt jobb”, vilket Rasmus idag numera kan skratta lite åt. Hur som helst beskriver Rasmus mötet med Sten-Gunnar Hedin som något helt annat än en uppläxning.

– Under den här lunchen fick jag kontakt med denna otroligt ödmjuka, icke-dömande men samtidigt djupt bibelgrundade ledare.

Det här mötet kom också att hjälpa Rasmus i en ny riktning eller resa mot vad Rasmus kallar för ”en djupt kärleksfull konflikt med Gud”.

– Så vill jag beskriva livet med Gud, som en djupt kärleksfull konflikt. För om jag skulle påstå något annat, så skulle jag säga att Gud och jag tycker samma om i stort sett allt och inte ens jag är så rubbad att jag tror att Gud och jag är så lika varandra. Nej, det finns en djupt djup kärleksfull konflikt mellan mig och Gud och i den konflikten och kärleken måste jag på något sätt våga befinna mig. Detta utan att moralisera över andra människor eller mig själv och utan att tillskriva Gud en massa moraliska förväntningar. Gud ser vem var och en av oss är.   

Moa Nissfolk