Vi lever i en tid då avståndet mellan människor ökar. Den 27 januari var jag inbjuden att närvara vid förintelsens minnesdag i synagogan. Antisemitismen blev påtaglig genom det enorma säkerhetspådraget. Beväpnad polis och rigorösa legitimationskontroller vid entrén påminde alla besökare om judarnas utsatthet i vår stad. Alla tal präglades av den alltmer tilltagande antisemitismen. Häromdagen befann jag mig i ett samtal med en ung muslimsk kvinna. När jag ställde mina frågor om våldet som sker i Islams namn, om vad Jihad egentligen är för något, började hon att gråta. Hon förklarade för mig att hon var så trött på att behöva försvara sig, så trött på att se sin tro bli nersmutsad av vidriga handlingar i Allahs namn. ”Det finns dagar då jag inte vill läsa tidningen och knappt orkar gå utanför min lägenhet” sa hon.

Vi lever i ett samhälle som är på väg att slitas sönder. ”Vi” står mot ”dem” och det okända förvandlas till fiende. Hur agerar vi som kyrka och enskilda kristna i ett sådant samhälle? Hur påverkar vi samhället i en positiv utveckling? Frågan har engagerat mig mycket den sista tiden och det är många med mig som är oroliga över vår samhällsutveckling.

I maj får vi besök av Soheila Fors. Hon är den adliga kurdiska flickan som gifter sig mot familjens vilja och p.g.a. detta blir misshandlad och bortstött. Hon kommer ensam med två barn till Sverige och finner här en personlig tro på Jesus. I vårt land har hon vigt sitt liv till att bekämpa allt hedersrelaterat våld och titeln på hennes bok innehåller kanske svaret på min fråga. ”Kärleken blev mitt vapen” skriver hon. Precis så enkelt och självklart är det. Kärleken är vårt vapen. Självklart kan vi känna oro inför den ökande muslimska närvaron i vårt samhälle, men vårt vapen stavas kärlek. Kärlek till människor och allas vår rätt att finnas till och leva ut sin tro.

Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. (Joh. 3:16–17).

Gud är vår förebild till att älska denna värld. Hela världen. Alla människor är skapade till Guds avbild och alla har fått samma erbjudande om syndernas förlåtelse. Självklart tror jag att alla människor, oavsett nuvarande religion, behöver få upp ögonen för vem Jesus är och bli frälsta.

Att kärleken är ett effektivt vapen beskrev en artikel i tidningen Dagen den 26:e feb.

Den artikeln handlar om att koptiska företrädare och släktingar till några av de mördade kopterna i Syrien går ut och förlåter förövarna.

”… som kristen, och som kristen ledare, så har jag ett ansvar att vägleda människor i förlåtelsens väg. Vi kommer inte att glömma det som hänt, för handlingen är avskyvärd. Men vi förlåter mördarna från djupet av vårt hjärta. Annars skulle vi förgås av ilska och hat…”

Denna situation kan jag inte förstå eller ens försöka sätta mig in i, men jag förundras över att de som är hårdast drabbade också får kraft att förlåta för att kunna orka leva vidare. Klyftorna mellan människor i Malmö ökar men vi är kallade att med kärleken som vapen hindra en sådan utveckling och med våra liv, våra attityder visa vem Jesus är och vad han har gjort för mänskligheten.