Min plats med Gud
Jag möter Gud i lovsången
Jag heter Lydia Reierstam och är 17 år. Jag är dotter till Camilla och Sören Reierstam och storasyster till Linn och Lisa. På fritiden tränar jag gymnastik. Förutom det så är musiken en stor del av min vakna tid, jag både sjunger och spelar piano och fiol.
Jag har växt upp i en kristen familj så Jesus och kyrkan har alltid varit en stor del av mitt liv. Det har varit en rutin att gå till kyrkan varje söndag, vare sig om det var till söndagsskolan eller inte. Jag tog dock beslutet att döpas den 11 juni 2017 tillsammans med några vänner. Jag hade en tro på Gud och ville bevisa för både mig själv och andra att jag ville fortsätta att ha honom i mitt liv.
Jag hade turen att få gå på en grundskola där många av mina klasskompisar var kristna. På grund av det så var också resterande i klassen medvetna om vår tro och de var för det mesta accepterande och det påverkade oftast inte vår vardag med dem.
Idag har jag snart gått första året på gymnasiet. Även här är jag dock inte den enda kristna personen i min klass, det finns en tjej till. I början var jag lite nervös över hur det skulle vara i en ny klass, om de skulle ställa frågor eller börja diskutera min tro med mig. Jag har varit öppen om min tro och mina kompisar vet att jag är aktiv i min kyrka men än så länge har inget av detta hänt. Relationen med mina vänner har därför inte påverkats, men jag har heller inte fått vittna på samma sätt eftersom de mest bara har accepterat mig utan några frågor
Jag har ofta svårt att ta tid med Gud i vardagen, jag brukar be en bön innan jag lägger mig. För mig har det alltid varit enklare att ta tid och fokusera på Gud under lovsången i kyrkan eller när jag träffar vänner och vi diskuterar tron tillsammans. Likt som för många andra har det därför varit lite jobbigt när vi inte har kunnat gå till kyrkan under det senaste året. Som tur är har fredagens ungdomssamling ersatts med mindre hemgrupper. Detta har då varit ytterligare en kraftkälla i vardagen.
I kyrkan är jag ledare för Disciples kids och är hjälpledare under konfirmationen 2020-21. Jag tycker det är jätteroligt att få hjälpa till. Man får finnas där för barnen och leda dem vidare i sin tro. Med de äldre på konfan får man istället vara med att diskutera mer och det är alltid lika intressant att få höra deras perspektiv om ett ämne som kan göra att ens egna tankar om tron utvecklas.
Jag är även med och leder lovsången i kyrkan. Som sagt är musiken en stor del av mitt liv och det är också där jag har lättare för att möta Gud. Att då få ge andra samma möjlighet samtidigt som jag får min tid med Gud gör att jag känner att jag kan få utvecklas i min tro.
Jag har ingen aning om vad jag vill arbeta med om några år. Den enda planen jag har efter gymnasiet är att gå någon bibelskola ett läsår eller så, helst någon annanstans än i Skåne. Det är ytterligare en chans att få komma närmare Gud samtidigt som man träffar och lär känna nya människor.
Jag tror att vi får bönesvar av Gud oftare än vad vi tror men att vi lätt tar dem för givet. Mamma har påmint mig om ett speciellt böneämne jag fick när vi bott i Malmö ca ett år. Jag gick på en förskola en bit ifrån där vi bodde och nu skulle det öppnas en helt ny förskola mitt i Vintrie där vi bor. Min plats på den första förskolan sas upp och jag anmäldes till den nya. Problemet var dock att det inte fanns några andra i min ålder som skulle börja. Jag skulle heller inte gå där så länge innan jag skulle börja på den förskolan där jag sen även fortsatte grundskolan. Jag ångrade mig och ville därför inte byta från min första förskola där jag hade fått kompisar. När vi ringde tillbaka till Malmö kommun visade det sig att de redan erbjudit platsen till inte mindre än två andra familjer, så de trodde att det var helt omöjligt för mig. Det var redan svårt att få plats eftersom denna förskola var ganska populär. Mamma och jag bad varje kväll, men så till slut en kväll sa jag till mamma “Nu behöver vi inte be längre. Jesus har sagt att jag ska få min plats tillbaka.” Mamma tvivlade men bara några dagar senare ringde de från kommunen och var lika förvånade som vi, de andra hade tackat nej till platsen och jag fick komma tillbaka! (Det går att be om något även om man bara är 5 år!)
Nästa bönesvar blev att jag fick börja på Europaportens skola när det var dags för grundskolan.
Lydia Reierstam
