2012 slog den Svenska hiphopgruppen Kartellen igenom. Bandet har varit kontroversiellt och anklagats för att glorifiera våld och kriminalitet. En av bandets förgrundsgestalter heter Sebastian Stakset. Under artistnamnet Sebbe Staxx levde han som hyllad rapartist. Men bakom fasaden fanns ett liv i kriminalitet och droger och mycket ångest. Vägen tillbaka till ett värdigt liv började när Sebastian fick möta Jesus. 2016 lämnade Sebastian Kartellen och bandet upplöstes. För en tid sedan besökte Sebastian Malmö och vi passade på att få en pratstund med honom.

Sebastian Stackset, alla kanske inte vet vem du är. Hur skulle du vilja presentera dig?

Jag är en människa som har mött Gud och fått ett helt nytt liv.

Det är en ganska mäktig beskrivning av sig själv, ”Ett helt nytt liv”

Det är så det är. Det står i bibeln att om någon är i Kristus är han en helt ny skapelse. Jag var i Habo för en tid sedan och berättade om mitt liv. Då kom någon fram till mig och sa: ”Egentligen behöver du inte berätta, du behöver inte säga ett ord, du behöver inte sjunga. Du behöver bara ställa dig på scenen och visa dig så ska människor förstå att det finns en Gud.”

Om vi backar bandet lite då. Om man har fått ett nytt liv så kan man ju undra hur det gamla livet var:

Det gamla livet var mörkt. Jag var fullt ut kriminell redan från ung ålder. När jag växte upp så blev jag svårt mobbad i skolan. Det slog sönder min själ och mitt hjärta och det gjorde att jag växte upp med en trasig självbild och en dålig syn på mig själv. Jag kände hat gentemot andra människor som hade gjort mig illa. Det där blev som en slags snöboll som bara växte och växte och livet rullade på så i rask takt neråt. Jag hade förutsättningar för att få ett bra liv egentligen, men på grund av att jag hade de här såren inom mig och jag hade mycket social misär runt omkring mig så hamnade jag i kriminalitet. Jag växte upp i ett område som hette Bagarmossen i Stockholm och det fanns mycket där. Det fanns många som drack, många som satt i fängelse och många som tog droger. Det var stora ungdomsgäng som drog omkring och så. När man inte kände att man hade en plats i skolan så sökte man en plats i centrum i stället där alla andra missanpassade barn anpassade sig till varandra och där värst var lika med bäst.

Som i alla storstäder så finns det ungdomar i Malmö som kan känna igen sig i den där beskrivningen och de kan identifiera sig med dig. Men hur mycket kan man skylla på omgivningen? Man fattar ju egna val också. Hur tänker du kring det egna ansvaret?

Allt är ditt eget ansvar. Jag kan inte skylla på någon annan. Jag har gjort det i hela mitt liv. Jag satt i fängelset när min dotter föddes. Jag satt inne för ett värdetransportrån och när jag åkte fast så tyckte jag att det var polisens fel att jag missade min dotters födsel. Det första man förlorar i det där livet, i utanförskapet, är förmågan att ta ansvar för sina handlingar och man skyller hela tiden ifrån sig. Så tänkte jag, det var alltid alla andras fel. Eftersom jag inte lärde mig att ta ansvar så hade jag inte någon som helst struktur i livet. Jag har aldrig haft en lägenhet i mitt eget namn eftersom jag hade bränt mitt namn redan innan jag var gammal nog att ha en egen lägenhet. Jag kunde inte ha ett telefon abonnemang p.g.a. stora skulder. Jag har aldrig tagit ansvar för någonting. Om jag hade haft ett jobb och fått pengar den 25:e hade de varit slut den 27:e. Så när jag sedan fick barn i den här kriminella livsstilen så kunde jag inte ta ansvar för dem heller. Det var inte mina föräldrars fel för de försökte lära mig men jag valde att inte följa dem utan jag följde det som gatan lärde mig.

Så det har lite att göra med var man bor? I Malmö brukar man prata om bostadssegregationen och vi har det som betecknas som utanförskapsområden. Det låter extrem orättvist att man ska kunna bli drabbad enbart p.g.a. var man bor?

Om du bor i ett utanförskapsområde där det är väldigt hög kriminell närvaro och man inte ser så många lyckade människor runt omkring sig är det lättare att hamna snett. Väldigt få har någon utbildning och man tänker kanske att ens odds inte är särskilt bra. Dessutom är de kriminella de enda med pengar. Det är svårare att säga nej, dessutom löper du högre risk att själv blir ett brottsoffer och blir skadad i själen på det sättet. Så det är en mycket större risk att du själv blir kriminell.

Och det blev du, men sedan en dag nådde du botten.

Jag tror att man måste förstå, att alla som lever ett kriminellt liv mår fruktansvärt dåligt. Det är droger, alkohol och spruckna relationer. Man har förlorat vänner som har dött. Posttraumatisk stress är jättevanligt. Man fruktar för sitt eget liv, det finns likgiltighet. Det är ett hat som brinner mot samhället på grund av hur det ser ut i utanförskapsområdena. Jag hade 26 kompisar som hade dött liksom. Bl.a. den tjejen som jag var tillsammans med när jag satt i fängelset. Hon tog livet av sig och jag var med om en massa andra väldigt svåra saker. Jag hade ångest dagligen, panikångest ibland och ofta självmordstankar. Jag längtade ofta efter att dö. Vad jag än lyckades med så mådde jag dåligt jämt. Men drogberoendet gör dig till slav och du börjar ju söka efter nycklarna till frihet. Jag gick och bad om hjälp och då fick jag utskrivet antidepressiva läkemedel. Det stängde bara av mina känslor så att jag mådde ännu sämre. Sedan gick jag tolvstegsprogrammet och det hjälpte mig lite men inte hela vägen. Jag fick kognitiv beteendeterapi men det funkade inte. Jag hängde på behandlingsprogram i fängelset. Jag testade allt som skulle kunna förändra mig, men inget av det där hjälpte. Det där tomrummet som jag kände inom mig blev bara större och större. Ju mer dåliga saker jag matade mig med desto större skam och skuld kände jag.

En dag fick jag presenterat Jesus för mig och jag fick erbjudandet att ta emot honom som min Herre och frälsare och jag gjorde det. Jag var så nära döden och jag såg ingen annan väg ut. Då förändrades någonting inom mig. För första gången fick jag uppleva känslan av att vara älskad och värdefull och det var en helt absurd känsla för mig som aldrig hade upplevt det. Jag var van vid att människor tyckte om mig, kanske för det jag gjorde, men aldrig för vem man var. Den där rena kärleken från Gud drabbade mig så hårt när jag var som smutsigast. Och jag tänkte att Gud skulle döma mig och påpeka hur dålig jag var, men det gjorde han inte. Han omfamnade mig med en kärlek som började förvandla mitt liv från insidan och ut.

När man bara hör dig berätta så här så låter det väldigt lätt. Var det så. Ett möte med Jesus sedan var allt bra?

Nej, det var ingen snabb process. Det tog flera år. Om man tänker mitt facit i livet, att jag har bränt varenda relation som jag någonsin haft sedan jag var ett litet barn. Att ta emot Jesus är också att inleda en relation med honom. Du märker snabbt när du tar emot honom hur stor och god han är. Hur mäktig och hur helig Han är. Men du är fortfarande du, förstår du. Så jag tänker okej, du är stor, underbar och helig, men jag är fortfarande samma stora skit som jag alltid har varit. Så baserat på mitt eget relationsfacit, hur jag hade bränt varenda relation i mitt liv så tänkte jag att jag kommer att göra någonting som kommer att göra Jesus så arg att han kommer att kasta mig. Så man straffar sig själv för att man tror att det ändå kommer att skita sig på slutet. Men trots detta så blev min inre människa fortfarande lika älskad av Gud hela tiden. Hans kärlek är så ren och så konstant och den kärleken bryter till slut ner allt ditt motstånd, allt ditt hat och du gör det som du måste göra i den här relationen, du ger upp. Du omvänder dig och avsäger dig viljan att fortsätta leva på samma sätt. Jag sa att, jag kan inte med mina krafter men du kan med dina, gör vad du vill med mig Jesus. Och då kunde jag så småningom resa mig upp.

Hur länge sedan är detta?

I slutet på mars 2016 så kastade jag in handduken, men jag blev frälst 2013, men det var inte förrän i mars 2016 som jag bestämde mig för att följa Jesus på riktigt.

Nu reser du land och rike runt för att berätta för så många som möjligt om det här. Varför?

Men om du har mått dåligt hela livet och fått möta den här förvandlingen måste du berätta och jag kände mig kallad av Gud att berätta.

Vad möter du när du är ute?

Jag möter alla möjliga människor. Det är det som är så häftigt, Gud älskar alla lika mycket. Så även om du sitter i en villa och brottas med ångest eller om du sitter i ett miljonprogram och brottas med kokainberoende så är du fortfarande lika betydelsefull för Gud och han vill möta dig vart du än är någonstans. Han vill ge åt var och en efter hans eller hennes individuella behov.

Hur ser framtiden ut för dig?

Jag fortsätter med det här tills jag stupar. Det finns så mycket nöd i Sverige idag, så mycket fruktan som binder människor, så mycket misär och det finns så mycket som är dåligt. När jag vara rappare i Kartellen så ägnade jag 10 år åt att beskriva hur dåligt allt var i de här utanförskapsområdena. Jag var så frustrerad över att det inte fanns något hopp. Men nu har jag hittat något som jag mår bra av, min mamma mår bra, min pappa mår bra, min fru och mina barn mår bra. Eftersom jag har hittat det här så känner jag att jag måste dela med mig av detta till alla dem som inte har hittat det här än.

Hur lång tid tar det att bygga upp ett förtroende igen? Tror folk på dig nu?

Det är helt sjukt. En av Stockholms högsta polischefer kom till mig för han hade fått uppdraget att kontrollera att jag verkligen var frälst. Han hade ju jagat mig förut så han var ju skeptisk. Men det jag har fått uppleva är sant. Förut försökte jag hela tiden manipulera sanningen, när jag var känd exempelvis sa ja ju att jag hade lagt av med allt, men det var inte sant. Men nu behöver jag inte göra så mycket. Jag söker Gud och han fyller mig med sin sanning. Det har faktiskt blivit så att vart jag än kommer så tror folk på mig. Kanske inte till en början, men så fort dom hör vad jag berättar och på vilket sätt jag berättar det så tror de flesta på mig.

Polisen i Göteborg gjorde en uppdatering i sitt facebookflöde angående ett möte du var med på i Tynnered. Kan du berätta om det?

Det försökte faktiskt stoppa mig från att komma dit eftersom jag ditintills bara ställt till med dåliga saker. Men när de kom dit, primärt för att bevaka så att inget dåligt hände, såg de vilket positivt möte det var och då tackade de mig på sin facebooksida. Sådär blir faktiskt reaktionerna ganska ofta. Jag hade också tänkt så, vad är det här? Han snackar skit, men när du träffar någon så kan du märka att det är på riktigt. Jag tror att de ser i mina ögon att jag inte längre är samma kille.

Jag träffade en polis på en gudstjänst förra sommaren, han berättade att han 2009 fick i uppdrag att jaga mig och mina kompisar, men Gud hade sagt till honom att han skulle börja be för mig så de bad för mig varje dag. 2010 gjorde jag den här ”Fuck Aina” tatueringen liksom, jag hatade poliser. 2011 skrev jag låten Fuck Aina, förstår du. Och de bara fortsatte att be för mig. Så när jag träffade honom på Nyhem så bara grät han och kramade om mig.

Du har precis skrivit och gett ut låten ”Förlåt”. Du har ju sårat och skadat många människor. Hur målmedveten har du varit med att be om förlåtelse?

Jag har sökt upp väktarbolaget som jag rånade för att försöka få kontakt med väktarna som blev offer för vårt rån. Sedan har jag gått ut offentligt och bett alla om förlåtelse som drabbats av den gamla jag. När jag är ute på skolor så brukar jag be om förlåtelse för att jag har varit en så dålig förebild och vilselett många.

Är det svårt att be om förlåtelse?

Absolut inte. När du har blivit förlåten mycket så är det lätt att be om förlåtelse. Jag vet att allt detta är av nåd, jag har fått det av Gud så jag måste föra förlåtelsen vidare.