Minns du var du var när COVID-19 övergick från att vara ett virus ”någon annanstans på jorden” till att plötsligt vara en del av din vardag, allas vår vardag? Jag minns eftersom jag just då råkade befinna mig i den svenska smittspridningens epicentrum, Stockholm. Så här ett halvår senare kan jag fortfarande inte riktigt beskriva den surrealistiska känslan som infann sig efter att hela tillvaron så drastiskt ändrades från den ena dagen till den andra. Men du kanske känner igen känslan i alla fall?

Nåväl, nu har det ändå gått en ganska lång tid och vi har äntligen något lite mer överskådligt att blicka tillbaka på, förhålla oss till och bearbeta. Vi har påverkats som individer och som församling men trots detta har Gud varit nådefull och låtit goda saker ske, även om vi har tvingats att hålla fysiskt avstånd till varandra. Här kommer två exempel:

Klädhjälpen

Monica Jensen är redan i full gång med att instruera dem som ska hjälpa till att packa upp kläder till dagens utdelning när jag kommer till Klädhjälpen klockan nio på morgonen. Jag ska intervjua henne om hur COVID-19 har påverkat Klädhjälpens verksamhet. Hennes telefon ringer i ett och det är mycket som ska styras upp, bland annat en blöjleverans från Frälsningsarmén. Själva intervjun genomför vi sedan i entrén där det redan sitter ett par personer som väntar på att Klädhjälpen ska öppna för dagen.

Som svar på min fråga om hur COVID-19 har påverkat Klädhjälpen, säger Monica att bortsett från att de har behövt införa ett kösystem i entrén för att undvika trängsel i lokalen och att de inte längre kan erbjuda fika, så har Klädhjälpen egentligen inte påverkats så mycket av pandemin.

– Vi kanske till och med har fått fler besökare nu då många andra kyrkor i Malmö har valt att sätta sina liknade sociala insatser på paus, säger Monica. De som kommer till Klädhjälpen var ju väldigt utsatta redan före COVID-19.

Hemgruppen

Catharina Jonasson är hemgruppsledare och till hösten också ny ledamot i hemgruppsrådet. Hon berättar i en telefonintervju om vad deras hemgrupp har fått betyda under våren, hur COVID-19 har påverkat dem och vad hon skulle vilja skicka med oss alla inför hösten.

Hemgruppen har varit extra betydelsefull den här våren och sommaren eftersom den har fått fungera som den enda ”fysiska” förankringen i församlingsgemenskapen. Vi är 12 stycken i vår grupp och brukar ses varannan vecka hemma hos varandra. Det har vi fortsatt med under hela sommaren då de flesta av oss ändå inte har kunnat resa bort på semester. När vi träffas sjunger vi lovsång, ber och samtalar utifrån den senaste söndagens predikan. På sistone har vi också uppmuntrat och utmanat varandra lite extra att fundera på vem eller vilka som kanske skulle vilja bli en del av just vår hemgruppsgemenskap samt försökt vara aktiva i att bjuda in nya människor till gruppen.

Angående COVID-19 så skulle jag säga att den här pandemin har lärt oss att tänka i nya banor. Vi har bland annat fått upptäcka att videochatt som koncept faktiskt fungerar ganska bra och är ett helt okej substitut för dem som av någon anledning inte kan delta fysiskt på våra träffar. Därför kommer vi, pandemi eller ej, fortsätta ha videochatter när det behövs. Bättre att vara med på länk än inte alls.

Avslutningsvis vill jag skicka med följande ord om hemgruppen som sådan:

I en hemgrupp blir det så tydligt att vi finns till för varandra, att vi både kan tvivla och tro tillsammans. Att vi kan dela vardagen och det som den rymmer – utan att nödvändigtvis vända ut-och-in på sig själv och sitt liv. Frihet att dela och frihet att slippa.

Moa Nissfolk