Har du tagit några tjuvar idag?

Detta är den vanligaste frågan våra poliser får från barn, enligt polisen Jakob och tidigare polisen Dan. Jakob har varit polis i sex år och Dan har tjänstgjort i 45 år.

Varför blev du polis?

Jakob svarar att han redan som liten drömde om att bli polis eller brandman. Det skulle vara ett spännande jobb. Den avgörande händelsen inträffade när han var 15 år och råkade ut för en svår trafikolycka och den förste som kom till hans hjälp var en polis. Då visste Jakob att det var polis han skulle bli – en som hjälper andra.

Även Dan var tidigt klar med sitt yrkesval. Han gillade bilar, bilkörning och spänning. När han skulle göra lumpen ville han till flyget, men eftersom han sagt att han ville bli polis placerades han i idrottsplutonen för att få en bra fysik.

Hur blir man polis?

Jakob berättar att sedan han lämnade polisskolan har intagningen förändrats mycket. Det är flera olika tester som ingår, bl.a. fystest, säkerhetstest och vissa kunskapstester. För att kunna söka måste man ha gymnasiebehörighet i flera ämnen. Utbildningen tar 2,5 år; först två år på högskola och sedan ett halvt år som aspirant. När Jakob gick sin utbildning skiljde det 20 år mellan den yngste och äldste i kursen.

Förändringar i jobbet som polis?

När jag undrar hur jobbet har förändrats svarar Dan att det både har förändrats och inte. Brottsligheten har alltid funnits men den har förändrats. Förr var det mycket missbrukare. Idag är gängkriminaliteten i centrum.

Dan berättar att när han började som polis fick han fotpatrullera i två år, medan Jakob bara vid något enstaka tillfälle varit ute på det sättet.

Idag är det utredningssidan som tar mest tid, medan Dan konstaterar att man på hans tid skrev en rapport som sedan renskrevs av någon annan.

Våldet i samhället har ökat och även våldet mot polisen. Detta medför att det för polisernas egen säkerhet ofta är flera bilar vid ingripanden, medan det på Dans tid bara kom en bil. 

Idag handlar det mesta om ”att släcka bränder” som Jakob uttrycker det. Med det menar han att man i stort sett har fullt upp med att hinna med de akuta larmen.

Träffar ni som poliser oss vanliga medborgare?

”Jättemycket”, blir svaret från båda. Men tyvärr är det oftast som brottsoffer vid vardagsbrott såsom inbrott och rån. Även vid trafikolyckor finns polisen med. Då är det ofta kaos med starka känsloyttringar och svårigheter. Polisen får reda ut det där och då men det är mycket sällan de får veta hur det har gått. Ibland kan det hända att de flera år senare möter personen i ett annat sammanhang och får höra hur det gick. 

Dan berättar att han har varit ute på skolor och träffat elever och det då har känts ”så där”, men 20 år senare mött en person, som berättat om att just det mötet betytt mycket för hans utveckling.

Frågor polisen får

Barnens fråga har vi redan tagit upp, men vad frågar vuxna om? Om de ser en fotpatrullerande polis får denne ofta glada tillrop och uppskattning. Man berättar att man saknat dem och att det känns tryggt att se dem. Tyvärr hinns detta ofta inte med då annat måste prioriteras.

De flesta frågor som poliserna får är om hur man ska kunna få hjälp på olika sätt.

Vad betyder den kristna tron i polisarbetet?

Jakob berättar att han som polis tycker att det kan vara svårt att skilja mellan sak och person. Som kristen vet han att inför Gud är alla människor lika mycket värda, även om deras handlingar är avskyvärda. Det är lätt att se ner på någon som lever i missbruk och misär. Det gäller att se människan bakom handlingen. 

Dan säger att han är så trygg i sin gudsrelation att han därför vågade gå in i svåra och farliga situationer där andra tvekade.

Finns det någon händelse som påverkat er speciellt?

Nu är det Jakob som tar ordet och jag märker hur jag grips av hans berättelse: 

När han hade varit polis i två år fick han i uppgift att följa med en intagen, som hade så svåra abstinensbesvär efter att ha injicerat heroin och annan narkotika, att han fördes till sjukhuset. Jakob satt och vaktade honom. Mannen hade svåra kramper och mycket smärta men ändå kunde de prata en del. Det var mitt i natten. Han berättade om sitt liv och hur han varit en del av Malmös undre värld. 10 år tidigare var han högt i rang i sitt kriminella gäng men sedan en kompis blivit dödad kom ångesten och han blev heroinmissbrukare. Ångestfullt sade han ”jag är misslyckad och värdelös”. I den stunden kunde Jakob säga till honom ”Du är inte värdelös!” Han stannade upp, precis som att han funderade ”Vad var det han sa?”. Jakob fortsatte: ”Vi är båda lika mycket värda.” Mannen såg upp och sa: ”Vad säger du?” Tårarna rann och han skrek av smärta i sina kramper men lugnade snart ner sig och sa: ”Jag har aldrig hört av någon att jag är värdefull.” Det är inte konstigt att livet kan bli så fel när man aldrig har fått känna att man betyder något för någon. 

Trots att mannen numera är avliden minns Jakob med värme stunden han fick med honom.

Gunbritt Fransson

(Jakob heter egentligen någonting annat.)