Att leva med Jesus är ett äventyr. Att dessutom arbeta som pastor i en församling gör ibland det äventyret ännu mer spännande. Nyss hemkommen från familjelägret på Steninge ekar titeln från Thomas Sjödins bok fortfarande i mitt huvud: ”Det är mycket man inte måste”. Denna finurliga titel var också temat på våra samlingar. Att vara pastor är ett fantastiskt jobb men som med alla jobb finns det många utmaningar och fällor. En sådan fälla som jag ibland ramlar ner i är tron att det är jag som ska hjälpa Gud på traven med mitt arbete och min strävan. Vilken enfaldig tanke. Jesus är huvudet i sin församling och vår gemensamma uppgift är att leva tillräckligt lyhörda för Guds ande så att vi kan slå följe med Gud och göra det han ber oss att göra. Visst kan vi ha strategier och visioner, men om de inte kommer från Gud håller de inte särskilt länge. Det är alltså mycket vi inte måste göra i Guds församling, helt enkelt eftersom det är Gud själv som gör det. Vi kan bara tacksamma och förundrade stå och se på när han verkar i och genom oss. För några veckor sedan fick jag uppleva hur Gud lade pusslet framför mina ögon.

Som ni alla vet så har Malmö stad vänt sig till oss med en vädjan att vara med och hjälpa till att göra livet lite drägligare för EU-medborgare i vår stad. Vi har gjort en del insatser och under tiden har en längtan vuxit fram hos många av oss att också göra något på plats i Rumänien. Fattigdomen och romernas utanförskap skapar stort mänskligt lidande och de insatser vi gör hör i Malmö skapar inte någon verklig förändring. Men hur kan vi påverka situationen i Rumänien? Genom vilka kontakter ska vi jobba? Fylld av dessa frågor åkte jag på en endagskonferens i Linköping för några veckor sedan. Pingst, EFK och en mängd olika missions- och biståndsorganisationer fanns på plats och vi beslutade att forma en arbetsgrupp som bara arbetade med frågan om romers situation i Europa.

Jag tyckte inte riktigt att jag fick de kontakter jag behövde för att komma vidare med mina frågor. Nästa söndag nämner jag detta i min predikan och efter gudstjänsten kommer en delegation fram till mig. En man presenterar sig som pastor Vasile Ghica. Efter en stunds samtal visar det sig att han är föreståndare för en av de största romska pingströrelserna i Rumänien. Han var i Sverige för att besöka sin son som bor i Bjuv och under en kort period på 90-talet tillhörde han vår romska grupp här i Malmö, men kände sig kallad att arbeta bland sitt folk i Rumänien. Nu letar han efter samarbetspartners för att bygga kyrkor, utbilda barn och göra livet drägligare för de allra fattigaste på den rumänska landsbygden. Han lämnade referenser och bad oss att fundera på om inte vi som församling skulle kunna gå in i ett samarbete med hans kyrkorörelse. Efter en kontakt med hans referens, en pastor i Oslo, så blev det beslutat att vi ska resa ner till Rumänien för att göra en första rekognoseringsrunda. Den resan kommer att bli av i mitten av juni. Mötet med den romske pastorn gjorde mig förundrad. Hur kom det sig att han kom till vår kyrka i just rätt tid? Det enda svar som jag kommer på är att det måste vara Gud som lägger pussel medan vi tittar på.

Fortsättning följer.
Andreas Wessman