Vilken bra fråga:

Finns det verkligen något skäl att tro på Gud?

Som pastor får jag ofta höra bra frågor som rör kristen tro. Jag uppskattar verkligen någons ärliga fråga, och har själv haft en hel del frågor som varit viktiga för mig att få svar på om Gud. 

Jag har då och då skrivit ner frågor som jag tyckt varit intressant formulerade. Här är några av dom, och kanske är någon en fråga som du också undrar över. 

Jag ska ge ett kort svar, men vill du så får du gärna höra av dig så kan vi fortsätta samtalet över en kopp kaffe! (mattias.sennehed@europaporten.com)

Hur kan ni som är kristna tro så mycket på någon som man inte kan se?

Guds osynlighet är faktiskt en ganska unik sak med kristen tro. Det är vanligt i andra religioner att man avbildar sin Gud och att den på det viset genom statyer eller andra föremål blir närvarande och synlig för människan. En stor sak med kristen tro är att Gud blev människa, och inte endast på det sättet synlig, utan till och med som en av oss. Det finns ingen motsats i kristen tro mellan det synliga och det gudomliga.

Den kristna erfarenheten är att Gud verkligen är närvarande, men på ett levande sätt och inte via en staty eller ett föremål. När Jesus lämnar världen efter sin uppståndelse så fanns ett löfte om Guds närvaro på ett annat sätt än genom Jesus, nämligen genom Guds Ande, den Helige Ande.

Jag tänker att Anden kan liknas vid elektricitet och kärlek. Vi kan inte se elektricitet, ändå så vet vi att den finns, inte minst för att vi ser konsekvenserna av den. En lampa som lyser, eller en radio som låter. På samma sätt kan jag uppfatta Gud, genom konsekvenserna som blir synliga. En sådan konsekvens kan vara livsmodet någon upplever sig få från Gud när man ber om hjälp i en svår stund. Eller en person som genomgår en livsförvandling som varken skola eller föräldrar lyckats uppfostra fram. Även om man var ett hopplöst fall innan så är man en ny person nu. Jag tycker jag ser konsekvenser av Gud vart jag än tittar.

Kärlek är en annan osynlig och svår sak att forska på och få fakta kring. Många skulle nog säga att det är svårt att bevisa och kanske till och med svårt att förstå varför ens partner älskar en. Man kan inte se kärleken, men man kan uppleva och känna den, och man kan se konsekvenserna av den kärleken. Sådan är många kristnas erfarenhet av Guds kärlek och existens också.

Om människan är skapad till Guds avbild, varför är vi då så usla som vi är? Beror det på att vi hade ett dåligt original?

För kristen etik och människosyn är Bibelns ord om att människan skapades av Gud till Guds avbild helt avgörande. Som förälder har jag fått en hel del teckningar från mina barn genom åren. De har föreställt mig och andra personer i deras närhet (har barnen påstått i alla fall…). De flesta av dom har i ärlighetens namn inte varit särskilt bildlika, men de har lika fullt varit en avbild. Det är i avbildandet avsikten och ”hjärtat” ligger, hur resultatet blir påverkas av allt möjligt, t.ex. vilka pennor som finns tillgängliga, vilket papper man fick tag på osv. Att människan är Guds avbild säger oss att vi är tänkta och menade av Gud, vi är inte fristående, utan ytterst har vi vårt ursprung i Guds avsikt och tanke för oss.

Men den som älskar ger också val, kärleken kan aldrig tvinga sig på. Därför har människan fått frihet från Gud att göra egna val, och en del av valen vi gör förvränger och förstör vår likhet med Gud. Gud är generös, men jag har möjlighet att vara självisk. Jag är fortfarande Guds avbild, men inte lik Gud. Grejen med Jesus, tror kristna, är att han ger möjlighet till förlåtelse för alla snedsteg vi gjort och som gjort oss till en karikatyr av oss själva och olika Gud.

Genom tron på Jesus så får vi kraft och hjälp att bli lika Gud igen. Att bli en kristen är inte att bli någon annan, det är att bli den man verkligen är menad att vara.

Om Gud är god och kan göra allt, varför finns det så mycket hat och ondska fortfarande?

”Operationen var lyckad. Patienten avled”, detta är troligen en skröna, men jag har hört att den noteringen fanns i en läkarjournal.

Gud är ondskans motsats och avskyr verkligen hatet, men ”problemet” för Gud är att han älskar dem som hatar… Den kristna vägen är inte att sätta hårt mot hårt med ondskan i oss eller i världen. Och i sin kärlek respekterar Gud oss så mycket att han till och med låter oss synda om vi vill. I Bibeln står det ”låt er inte besegras av det onda, men besegra det onda med det goda”. Hat lever av hat, det är dess föda, därför kan man inte hata ihjäl hatet, men kärleken övervinner allt.

Vi kristna tror ändå att Gud en gång slutgiltigt och för alltid ska förgöra ondskan. Jesus har lovat att han ska komma tillbaka, för att döma ondskan, men alla som vill är välkomna till Jesus. I Johannesevangeliet kap. 1 vers 12 står det ”Men åt alla dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn”, det tror vi på.

Om Gud nu såg till att ge människan Bibeln, varför har han inte sett till att den blivit uppdaterad så att den passar in och är relevant på dagens samhälle?

Det är sant att Bibeln är en gammal bok, eller egentligen mer korrekt, en samling av många olika gamla skrifter. Kristna tror att Gud var med på ett speciellt sätt både när man kom fram till att just de 66 böckerna som ingår i Bibeln samlades, men också i formandet av Bibelns innehåll, när händelserna utspelade sig och nedtecknades. Många har fascinerats över att en bok som är så gammal, som handlar om händelser i en avgränsad kultur och region, ändå är världens mest spridda och lästa bok. Om det skulle vara så att den inte alls är relevant, varför är det då så många som ändå bryr sig? Jag tror att det är för att den handlar om värderingar och livssituationer som alla kan identifiera sig med. Den handlar om livet. Bibeln handlar också om Gud och människors erfarenhet av Gud, därför blir den som en slags biografi, genom vilken vi kan lära oss mer om vem Gud är, t.ex. genom att studera Jesus liv och vad han gjorde och undervisade.

Det är ändå en utmaning att läsa en text som Bibeln. Varje läsare av en text, vilken som helst, gör en tolkning av det man läser. En del texter kan vara svårare än andra att förstå, så också med Bibeln. Genom att lära sig mer om samhället och situationen som texten utspelar sig i, upptäcker man ofta nya innebörder i texten som man kanske först missat. Jag har också många gånger märkt att olika delar av Bibeln blir viktiga för mig beroende på mina livsomständigheter. Det finns något levande över bibelordet och när det möter mitt eget liv känns det inte alls orelevant eller i behov av uppdatering, men jag kan ibland känna att jag vill och behöver uppdateras 🙂

Testa gärna själv att läsa ett kapitel i Markusevangeliet: www.europaporten.com/markus

Finns det verkligen kvar något skäl att tro på Gud när vi i vetenskapens tid har förklarat det mesta?

Det har funnits tider i samhället när man varit övertygad om att all religion kommer minska i takt med att vetenskapen gör nya landvinningar. Man har betraktat kristen tro som ”luckornas religion”, något praktiskt att ta till som förklaring för det som man annars inte kan förklara. Innan vi visste vad åska berodde på så kändes det kanske bra att tro att det var Gud som dundrade i sin himmel? Vi har aldrig vetat så mycket om vår tillvaro som nu, men det jag tänker är att det inte gör Gud mindre utan istället större.

Ju mer komplext något är blir det mer osannolikt att tro att det uppkommit utan avsikt.

Om du ska på en fest och ser en pil ritad på gångvägen åt ett visst håll så antar du ju att det är meningen att du ska gå däråt för att komma till festen. Det verkar ännu mer logiskt att pilen inte uppstått av slump om den också visar dig rätt. Den skulle ju såklart ändå kunna vara en slump. Någon kan ha tappat en krita som råkat måla en pil när gångare sparkat och gått på den. Men så skulle vi nog oftast inte tro? Vi antar att det finns en avsikt med allt som har en mening. Om det nu är så med något simpelt, hur mer är det då inte med något komplext?

Det finns ingen självklar motsats mellan vetenskap och tro, det finns gott om vetenskapsmän som också är kristna. En del menar till och med att Bibeln förstärker det som de kommer fram till i sin forskning.

Francis S Collins, biologen som ledde Human Genom Project, i vilket människans DNA kartlades berättar att hans väg från ateist till kristen, som ung student, gick genom att han kom fram till att vetenskapen inte är ett multitool som kan användas till att svara på vilken fråga som helst. Om Gud fanns så fanns han bortanför det materiella och kan därför inte varken förkastas eller bevisas med vetenskapliga metoder. Ändå kom han fram till att han trodde att det var sant att Gud finns och blev så en kristen. I sin forskning menar han kunna se hur det är mer troligt att världen är skapad än att den uppstått slumpartat. Läs gärna mer i hans tankar i boken ”Guds språk” (2014, Libris).

Hur kan kristna mena sig kunna säga vad som är sant och falskt, känns lite väl kaxigt och fel att bestämma för andra vad sanningen är?

Det här är ju faktiskt både en fråga men också en åsikt. Vi lever i en tid där begreppet sanning känns komplicerat. Många skulle skriva under på att det inte finns någon absolut sanning. Men det blir motsägelsefullt direkt, påståendet att det inte finns någon absolut sanning är ju i så fall absolut sant självt, och faller så på eget grepp.

Det finns en populär liknelse på vad tro är, och med det absolut sanning. Tre personer får ögonbindel på sig och sedan uppgiften att känna på ett gemensamt objekt för att så försöka beskriva hur det är. Den förste säger att objektet är spetsigt, smalt och hårt. Den andre menar att det istället är sladdrigt, slemmigt och slingrigt. Den tredje förstår ingenting av vad de andra säger, det är ju skrovligt, stort och lite buktande. Det utbryter ett bråk, men det är onödigt, för hade de bara tagit av sig ögonbindlarna så hade de sett att de alla klämde på en och samma elefant! Den önskade sensmoralen är ödmjukhet gentemot varandra och framförallt gentemot sanningsbegreppet, man vet aldrig vad som är sant?! … OM man nu inte är den som berättar storyn om tre personer med ögonbindel som klämmer på en elefant. Det finns visst en absolut sanning i berättelsen och det är alltså den som berättar den som sitter på sanningen.

Alla har rätt att formulera sin åsikt, alla har rätt att fatta egna val, men sanningen är inte upp till oss att definiera, den är sann oavsett vad vi tycker eller tror om den. Det är absolut kaxigt, men Gud gör anspråk på att vara sann. Jesus säger till och med att han är ”vägen, sanningen och livet”. Vi kan provoceras av det, men vi kan också glädjas över det.

Om det är sant så kan jag lita på det och det kan bli till verklig hjälp för mig. Du kommer inte att komma ifrån anspråk på sanningar i livet, de finns överallt, det är upp till dig att pröva och avgöra vad som är sant och vem du kan lita på, det har du möjligheten att göra också med den kristna tron. Kanske är det därför du läser den här texten just nu? I så fall har du börjat med något bra och spännande. Välkommen att fortsätta att söka svar på dina frågor. Vill du så finns vi för dig i ditt sökande, och vi tror oss också ha hittat svar som vi gärna delar med oss av. Lycka till!

Mattias Sennehed

Ps. Du kan läsa på sidan bredvid om något som heter Alpha-kurs som vi har i vår kyrka, det är ett perfekt sammanhang där du kan söka svar på de frågor som du har.