En av Malmö Pingstförsamlings fokusområden har under en tid varit det diakonala arbetet. Vi har precis startat ett diakonalt råd som fått i uppdrag att utveckla församlingens omsorg och diakoni. Men det handlar också om att samordna det som redan görs. För att få en bild av församlingens diakonala arbete träffade jag Monika Jensen för en liten pratstund.
Kanske finns det några läsare som inte vet vem du är så först. Vem är Monika Jensen?
Jag blev frälst på 70-talet när Jesusrörelsen drog in i Sverige och på en gång började jag hjälpa utsatta människor av olika slag. Sedan gjorde min man Richard och jag en missionsinsats i Spanien då vi startade upp ett behandlingshem för missbrukare. Vi fick dra igång utan myndigheternas klartecken, men allt löste sig och hemmet är igång än idag.
Jag älskar att möta nya människor och jag lär känna någon ny person nästa varje vecka.
Vi som känner dig vet att du har ett enormt stort hjärta för de som är mest utsatta i vårt samhälle. Hur kommer det sig?
Jag tror att jag har med mig frivilligarbetet från min barndom. Mina föräldrar var mycket engagerade i idrottsrörelsen. Sedan verkar det vara så att människor med behov av olika slag hamnar framför mig, och vad ska man då göra? Man måste hjälpa till när man ser nöd.
I vår församling så sker det ganska mycket socialt arbete. Ganska mycket av det sker lite i skymundan. Vill du berätta lite vad som händer i huset här?
Oj, oj, var ska man börja? Jag är ju engagerad lite överallt. Det roliga är att församlingen nu är en av huvudmännen i Hela människan och genom den organisationen gör vi mycket i Malmö. Vi är på Lönngården och delar ut fika och har sångstunder. Sedan finns det ett uppsökande team på stan som med kaffe och bullar skapar kontakt med människor.
Under många år har jag delat ut kläder, husgeråd och leksaker och nu har vi ordnat ett
litet diakonalt centrum i källaren dit människor kan komma och hämta det de tycker om och behöver. Nästan som en liten butik.
Hur många personer kommer till vår kyrka varje vecka för att hämta förnödenheter?
Det varierar. I sommar har jag haft lite semester, men förra veckan kom det fyra familjer. Ofta är det asylsökande familjer jag får kontakt med via verksamheten ”Barn i väntan” och ”Barn i start” som är Individuell människohjälps verksamhet.
Vad gör Hela människan mer?
Vårt stora projekt är ju Noomi som är ett boende för utsatta kvinnor. Främst är det kvinnor som försöker ta sig ur en traffickingsituation som bor där. Vi har två lägenheter på hemliga adresser i Malmö med rum för flera boende och ibland deras barn.
Betaniakyrkan anordnar också ”Öppen kyrka”. En mötesplats för människor med olika sociala behov två gånger i veckan. Svenska kyrkan är också en av huvudmännen i Hela Människan och de har ett stort socialt arbete utifrån Mariakyrkan. Sedan får vi inte glömma vårt eget härbärge för utsatta EU-medborgare.
Sedan några år får vi hämta överbliven mat från Malmborgs butiker och bröd och bakverk från Katarinabageriet. Det delar vi ut till Noomi, till Lönngården, Betaniakyrkan, Mariakyrkan, Skånes stadsmission och till andra välgörenhetsorganisationer i Malmö. Det är så välsignat.
Lite väl välsignat tänker jag ibland. Det händer att det finns mycket bakelser och bullar i kyrkan och då blir i alla fall delar av personalen lite för välgödda. Det var väl inte det Katarinabageriet hade tänkt när man delade ut brödet?
Ha ha ha! Nej, men det vi använder här i kyrkan, bl.a. vid kyrkkaffet, omvandlar vi till presentkort på Coop som vi ger till behövande familjer.
Vad skulle du vilja säga till dem som kanske skulle vilja engagera sig socialt, men som inte riktigt vågar. Man vet ju inte vad man kommer att möta.
Ofta räcker det långt att bara vara människa. Vi behöver volontärer till Noomi som tar en fika eller går på bio med någon av kvinnorna som bor där. Eller så kan man vara barnvakt till något av barnen. Om man öppnar sina ögon så finns det alltid någon som behöver hjälp. Svårare än så är det inte. Ta som idag. Vi ska snart begrava Frank Pudelka, en av våra medlemmar. Han frågade mig för många år sedan: Monika, du tar väl hand om mig när jag blir gammal. Han har inga släktingar i livet. Nu är det många andra som har gjort det också, men det blir mycket praktiskt arbete efter det att en av våra systrar och bröder har fått flytta hem. Om församlingen nu är en familj så får man försöka leva upp till det när situationer uppstår.
/ Andreas Wessman
