Många människor lever med en mycket spännande historia om ett liv tillsammans med Jesus och hur han på mer eller mindre konstiga vägar har lett henne. En av dem är Gun-Britt Wiberg, som upplevt otroligt mycket under sitt snart 85 åriga liv. Om hon skulle berätta om allt hon upplevt skulle det fylla en hel bok, så här följer bara ett par upplevelser där Jesus varit med och lett henne på ett förunderligt sätt.
Vem är Gun-Britt Wiberg? var första frågan jag ställde till henne. Hon berättade då att hon är uppvuxen i ett kristet hem och att hennes far var äldstebroder i Elimförsamlingen. Han älskade barnen och arbetet bland barn och var Gun-Britts stora förebild. Gun-Britt var bara 9 år när han dog och senare upplevde hon att hennes fars mantel kanske lades på henne så att hon skulle älska att jobba med barnen och vinna dem för Kristus.
Redan som 7-åring tog Gun-Britt emot Jesus som sin Frälsare och blev döpt då hon var 15 år. När hon stod på estraden i sin vita dopdräkt och tittade ut över församlingen och de gamla tanterna kände hon att nu hör jag ihop med dem.
En av församlingens medlemmar vid den här tiden var Kongomissionären Linnea Halldorf. Gun-Britt kände både en dragning och en rädsla inför henne. Hon kände att om hon kom för nära Linnea skulle hon säga: ”Du ska komma till Afrika!”
Gun-Britt har alltid vetat att hon skulle bli lärare. Efter två års tjänst, 23 år gammal kom hon som lärare till Kaggeholms folkhögskola. Dit kom Stig Wiberg som elev, med en önskan om att hans studier skulle leda honom till en lärarexamen och senare till missionsfältet. Skolans första regel lydde: ”Allt sällskapande är elev förbjudet”. (Det är ett citat från ordningsstadgan på Kaggeholm på 60-talet.) Nu blev situationen komplicerad. Det fanns några som kände till Stigs och Gun-Britts spirande kärlek till varandra, men annars lyckades de hålla det hemligt. När andra läsåret var slut förlovade sig Gun-Britt och Stig, för att sedan på hösten bli ett äkta par.
Gun-Britt fick vid många olika tillfällen veta att Gud ville ha henne i Afrika. Redan som 18-årig lärarstuderande hade en person profeterat över henne att hon skulle komma till Tanganyika. Gun-Britt hade arbetat tillsammans med en evangelist, Rosa Wedin, i AKO-teamets barnmöten och de blev mycket goda vänner. Rosa hade efter ett års tjänst i Afrika blivit hemskickad då hon var svårt sjuk i malaria. När Stig och Gun-Britt före sin förlovning vid ett tillfälle mötte Rosa Wedin sa hon i profetisk anda: ”Jag tror ni kommer till en plats i Afrika där jag har varit.”
Åren gick utan att det blev någon Afrikaresa. Men 13 år och tre barn senare gick allt på bara några veckor. En manlig lärare på Svenska skolan i Tazengwa dog och man behövde snabbt en ersättare. En svensk kvinna, sjuksköterska, vän till Gun-Britt och Stig sedan kaggeholmstiden, befann sig ute i den afrikanska bushen och drömde att det var Stig som skulle ersätta honom, och hon tog kontakt med Filadelfia i Stockholm. Så plötsligt kom det ett samtal från Nyhemsveckan med frågan: ”Får vi skicka ut er nu?” Först upplevde de förvirring och en känsla av att så här snabbt går det inte att lämna allt och resa iväg med tre små barn. Men både Gun-Britt och Stig upplevde efter en veckas eftertanke och bön att de kunde besvara kallelsen jakande. Vid ett avskeds- och utsändningsmöte skickades de iväg av församlingen, det skedde medan Abner Dahl var föreståndare. Så nu stod de snart på Bulltofta tillsammans med många vänner och afrikaresan hade startat. I juli i år är det 50 års-jubileum av denna händelse.
En av de första kvällarna framme i Afrika när Gun-Britt kom in i matsalen kollade hon på en Bibel som låg i fönsterkarmen. Namnet som stod på den Bibeln var Rosa Wedin. Det hade nu gått 15 år sedan Rosa berättat för Gun-Britt och Stig att hon trodde de skulle komma till en plats där hon varit. Nu kände Gun-Britt att hon verkligen var på plats i sin kallelse.
Att bo i Afrika är inte som att bo i Sverige så en av de första kvällarna när de lagt sig konstaterade äldste sonen Mattias 4 år gammal, att de hade haft ett fint tak när de bodde i Svedala (för taket här var i dåligt skick).
Under fem olika två-årsperioder prövade de kallelsen till Tazengwa och reste dit som familj.
Under mellanperioderna fortsatte Gun-Britt sitt yrkesliv bl.a. som rektor i Svedala. Även här fick hon uppleva hur Gud ledde henne och gav henne visshet om när det var dags att sluta den tjänsten.
Gun-Britts kallelse har hela tiden inspirerat henne att med olika projekt och samarbetspartners arbeta för barns och ungdomars kunskap och utveckling, lekamligt och andligt.
För åtta år sedan fick Gun-Britts älskade make Stig lämna jordelivet.
Även efter pensioneringen är Gun-Britt fortsatt verksam. Hennes stora passion just nu är arbetet med ”Kvinnokraft i Tanzania”. Hon berättade om hur vidöppna dörrarna för evangeliet är i landet och att det behövs arbetare dit. Hon talade om hur ett arv efter en svensk missionär gett och ger åtta afrikanska kvinnor om året i åtta år möjlighet att få ett stipendium för att gå ett år på bibelskolan. Hennes stora längtan just nu är att få åka ut till Tanzania och bl.a. träffa den fjärde gruppen kvinnor som nu går på bibelskolan på Tazengwa.
/ Gunbritt Fransson
