Jag har genom åren i mitt kristna liv mött Gud både på förväntade och otippade platser, i förväntande och överraskande former. För jag har nämligen mött Gud i min ensamhet i naturen, tillsammans i gemenskap med vänner en varm sommarkväll, hört Anden viska i kassakön på Willys, när jag stått och diskat till lovsång eller när jag stressad kört min cykel till något möte.
Jag har också mött Gud i olika kyrkotraditioner där jag kommit med inställningen att det verkar torrt och tråkigt. Eller när jag suttit på min kammare och läst min bibel, eller tackat Gud, ropat i nöd eller i skam bett om förlåtelse.
Den självklara plattformen för de där Gudsmötena har ändå varit i församlingsgemenskapen. På fredagkvällar, i hemgruppen, på söndagsgudstjänsterna, på läger eller vid andra tillfällen. Förkunnelsen i all ära, men det är inte så sällan jag ändå härleder mina Gudserfarenheter till stunden i lovsång. Det var som en god vän uttryckte det, fritt paraferat, efter något år i pandemi-isolering. ”Förkunnelsen fungerar märkligt nog bra, men min tillbedjan ligger verkligen på minuskontot just nu.”
En oerhört viktig och bärande länk för mig i att möta, erfara, landa in i, men också utmanas av Gud, är just i lovsången. Och att dessutom få göra dessa erfarenheter tillsammans med andra. Här får man inte direkt gå på misstaget att benämna ”lovsång” som en genre, utan min definition ligger snarare kring mitt hjärtas riktning och längtan. Det kan både vara ”Way maker”, ”Dra mig nära Dig” eller ”Helig, helig, helig”.
Efter ett år, och mer därtill, med gudsmöten på kammaren, eller möjligtvis i samband med webbsända gudstjänster där stora salen ekade näst intill tom, så var mina förväntningar skyhöga på vår nya samling varannan torsdag med just namnet ”Inför Gud”. Det enda som var mig ålagt denna kväll var att hälsa välkommen och göra ett avslut, sedan var det lyxigt nog bara tid för mig och Gud, i gemenskap med några syskon. Daniel Sundin och Emil Antonson skulle leda lovsången, utan mickar, högtalare eller rökmaskiner, men det fick gå ändå, hann jag tänka.
De slog an de första ackorden på sina instrument, och vi samlade tog i från tårna. Vi var bara åtta deltagare och några medverkande på plats, men samtidigt så var det som om hela himlen var på besök. En så varm och öppen atmosfär där vi fick smaka Gud sådär nära under trekvart.
Vissa ställde sig och sträckte sig uppåt, någon gick runt och bad, någon gick ned på knä, någon satt nästan överrumplad kvar på sin plats. Någon tog upp en bön. Någon annan stämde in. Någon tog upp en egen lovsång. Någon grät. Någon skrattade. Vi var helt enkelt inför Gud tillsammans!
Jag är så oerhört tacksam till Gud över bibeln, över youtube-sändningar och lovsång på spotify. Men jag är också oerhört tacksam till Gud över församlingen, över att få mötas i en gemensam längtan att närma oss Gud tillsammans. Det ser jag verkligen fram emot att återigen göra mera!
Mathias Lång
