Annas tro mitt i livet
Jag har stämt träff med Anna Blom en vanlig tisdagskväll i oktober. Hon kommer med andan i halsen efter en intensiv dag i skolan. Hon arbetar som lärare i musik och engelska. Vi landar i soffan med en varm kopp i handen och tända ljus på bordet. Vi ska prata om livet och tron. Vem är denna glada, varma norrlänning, som så tydligt har en tro som bär henne? Var kommer den tron ifrån? Vad ger den henne?
Gud blev tidigt självklar i Annas liv och redan som liten flicka bar hon på en visshet, Gud finns. När Anna var 10 år tog hon ett eget beslut att hon ville ha med Gud i sitt liv.
Anna har alltid känt trygghet och att hon har en självklar plats i kyrkan. Pingstförsamlingen var som en familj. Söndagsskoletanten backade upp henne och gav henne små uppgifter. Anna hade något att bidra med och hon kände sig betydelsefull.
Annas föräldrar skilde sig när hon var 5 år. Anna var äldst och hennes mamma blev ensam med tre små barn. Efter skilsmässan kom vänner från Pingstförsamlingen hem till familjen för att hjälpa till. Omsorgen från församlingen var fantastisk, berättar Anna.
”Mamma läste sagor för oss på kvällarna och vi bad tillsammans. Vi fick säga vad vi ville be för. Vi bad ibland att pappa skulle komma hem. Det var naturligt att be för allt. Det gav oss en stor trygghet”, berättar Anna.
Det var tufft för familjen att leva utan pappa och relationen med honom var i perioder svår. Anna blev lite av en medlare som fick se till att alla var glada och nöjda.
Under tonårsperioden lyssnade Anna mycket på musik. Hon kommer ihåg hur kristna artister som t.ex. Amy Grant satte ord på vad Anna själv kände. Texterna handlade om att vara människa och om att ha en tro som bär mitt i vardagen. Det hjälpte Anna.
Anna har alltid haft behov av att ställa frågor. Hon berättar om en fantastisk ungdomsledare i kyrkan. Han lät henne ifrågasätta Bibeln, det kristna sammanhanget och tron. Det stärkte hennes tro och gjorde den stabil. Det är hon oerhört tacksam över idag.
En del kristna talar om att de har gått från mörker till ljus eller att de levde ett tufft liv, men så mötte de Jesus och fick ordning på livet. Ett tag sörjde Anna att hon inte hade något ”före och efter.” Anna har inget sånt tillfälle, då hon blivit ”frälst”.
Som 21 åring flyttade Anna 180 mil söderut till sitt första jobb och till egen lägenhet. Vem var hon nu? Skulle tron hålla i en ny miljö? Där i sin ensamhet talade hon med Gud och läste Bibeln.
”När jag var barn fick jag sitta i Guds knä. Han var min vän: snäll och god. Men nu insåg jag att Gud också är helig, att jag hade saker i mitt liv som kanske inte var som han önskade. Det tog inte bort att han är god, snäll och kärleksfull, jag fick se en bit till. Jag har fått ta emot hans förlåtelse. Det är stort.”
Anna fick som 21-åring göra upp med sin barndom. Hon fick släppa fram vrede från skilsmässan och över att pappan hade valt en annan familj. Hon visste vad Bibeln sa om förlåtelse och att hon som kristen förväntades vara förlåtande. Sorg och vrede vällde upp. Ensam i sin lägenhet sa hon till Gud: ”Jag kan inte förlåta själv. Hjälp mig att förlåta.”
Någonting hände inom henne. Hon förklarar det som att spetsen som gjort henne illa i själen bröts av och den skadar henne inte längre. Hon fick ro på insidan.
Anna tycker att det är viktigt att vi inte trycker undan det vi har varit med om, utan släpper fram det. För Anna är det naturligt att tala med Gud om allt.
Anna skriver sånger och en formulering som hon burit på en tid är: ”Du för mig inte alltid runt eller över, men igenom”. Så har det varit för Anna. Hon beskriver att för henne handlar livet med Jesus om att han är…
– För dig
– Med dig
– I dig
– Genom dig
Gud bryr sig om, hjälper, använder och jobbar genom oss människor. De som inte känner Gud ska få veta att han finns och att han bryr sig. Anna tror att Gud vill bli synlig för alla människor. Öppnar man sig för Gud, så är han där.
När Anna var 15 år fick hon en teckning av en god vän. Den föreställer två knäppta händer. För några år sedan blev Anna stående framför den gamla teckningen och fick en tanke att hon efter så många år skulle höra av sig till vännen via Facebook. Hon tog kort på teckningen och skickade en hälsning. Hon fick snabbt svar och det visade sig att vännen hade gått igenom en tuff skilsmässa och hade precis frågat Gud vart han fanns. Vännen tog Annas hälsning som ett tecken på att Gud har omsorg och bryr sig. Det blev en hälsning från Gud.
Gud vet vad vi behöver. Han kan ge oss tankar och idéer, så att vi får vara till hjälp för andra. Genom flera svåra perioder, när hon t.ex. levde med en skada eller höll på att gå in i väggen, så har människor runt henne blivit använda av Gud. En sjukgymnast och en terapeut har varit till stor hjälp. Anna ser det som Guds omsorg. Gud använde terapeutens och sjukgymnastens skicklighet och personlighet.
Anna förklarar: ”Jag tänker att Gud har gjort människan. Han vill oss väl. Han har gett oss förmågor och egenskaper och vi finns till för varandra. Det är hans grundtanke. För mig är det inte tillfälligheter, utan jag tror att Gud leder oss till varandra. Hans omsorg är så stor.”
Det är för länge sen tomt i våra koppar och ljusen har brunnit ner en bit. Annas tro bär inte bara henne. Hon vill dela den vidare. Innan vi säger hej då, ber Anna en bön för mig. Den värmer.
Jenny Antonson
