Pingst ung [YA!]

//Pingst ung [YA!]

Mosaikgruppen & Mattias Sennehed besökte studentmissionskonferensen Connect16!

Läs Mattias Senneheds reseskildring här…

Jag borde såklart anat oråd… I och med att jag som svensk vet att när flyget avgår från ”Stockholm”, fast egentligen Nyköping, så innebär anländandet till ”Düsseldorf”, att jag möjligen kommer befinna mig i samma del av Tyskland, men knappast just Düsseldorf …

Men det gör mig inte mycket, jag brukar få en bra känsla för ett land av att hänga på perronger och ägna några timmar åt att tjuvlyssna. Min skoltyska gör tyvärr att jag på sin höjd då och då uppfattar att någon berättar om sina byxor med stor förnöjsamhet.

Resan till dagarna med missionärerna, d.v.s. studenter och ledare från hela Europa är det första jag gör efter semester och härlig tid med familjen, förflyttningstiden ger möjlighet till lite välbehövd tid med mig själv. Resan går via Köln och i väntan på nästa tåg hittar jag en välsignad plats med fin utsikt över den mäktiga Kölnerdomen med dess dubbla torn som sträcker sig likt två uppsträckta armar mot skyn. Att utsikten vidare kröns med en av sommarens finaste tårtbitar och en ångande liten kaffekanna på bordet framför mig gör inte situationen sämre.

Det är ett myller av liv och rörelse på den vidsträckta ytan framför ingången till katedralen. Jag ser upprymda män som firar svensexa, gatukonstnärer, en musikant. Cykeltaxis plingar frenetiskt för att förmå massan av folk att antingen bestiga deras vagn eller flytta sig ur deras tänkta färdväg.

En ständigt strid ström av folk rör sig in och ut genom det massiva dörrvalvet till katedralen. Det är en kyrka mitt i byn, en sådan kyrka som vi i Malmö Pingstförsamling också vill vara, fast på ett annat sätt. Jag undrar varför alla vill vara där? Varför provoceras de inte av den korsfästa och uppstigna Kristus som är i centrum för byggnaden? Såklart är det en pampig byggnad mitt i centrum, det är säkert det främsta skälet. Men ändå, går det att se ljusen som vittnar om hundratals böner, prästerna som rör sig tillgängliga för samtal, mosaikerna i fönstren som berättar den berättelse som alla andra berättelser värd vår uppmärksamhet är ett eko av, utan att se att de är en bekännelse? Jag tänker kring det samhälle jag lever i och längtan att som församling finnas mitt i samhällets puls och vara just kyrka, sända av Jesus. Vad har det som händer framför mig att göra med en universitetsvärld där lärjungar till Jesus tillbringar mycket av sin tid men i många fall känner sig tvingade att stympa sitt liv och förpassa Jesus till fritiden till förmån för den sekulära bekännelse som de känner sig förväntad att instämma i?

Jag uppmärksammar flaggorna som vajar över folkskaran, ”Jahre der Barmherzigkeit” (”Barmhärtighetens år”), 2016 som ett jubelår, deklarerat av påve Franciskus. Vår delaktighet i samhället är och behöver få vara profetisk, vi får aldrig nöja oss med en plats som allmän kulturinstans eller som monument över svunnen tid. Vi är mycket mer än så. Jag är inte klar med tankarna när jag lämnar fikabordet, men jag vet att det har med studentmission och Sverige att göra.

Väl i Pracht möter jag så alla förväntansfulla deltagare från universitetsstäder, representerandes 13 nationer.

En dag innehåller inledningsvis seminarier, kurserna som ges löper hela konferensen, t.ex. grunderna för ”Student for Christ” verksamhet och arbetssätt. Själv har jag valt ”The inner life”. Jag tvekade lite, kanske borde jag gå introduktionskursen till S.F.C. då jag är med för första gången? Men jag har ändå ganska god kunskap om arbetet och det kan väl egentligen aldrig bli riktigt fel att välja att fördjupa sig i bön?

Förmiddagarna med Chuck och Sally Haavik som leder arbetet i Köpenhamn och stöttar upp teamet i Malmö kom att bli verkligt minnesvärda. Från bönetillfällena får jag med mig både motivation för framtiden, praktiska råd och profetiska tilltal från de andra deltagarna.

Efter lunch är det tid för smågrupper, en viktig beståndsdel i arbetssättet inom S.F.C. Jag känner mig lyckligt lottad som kommer i samma grupp som John Koeshall, mannen som tillsammans med sin fru Anita startade Europas första ”Studenten für Christus”, i München, tidigt 80-tal. Sedan dess har de ägnat mycket av sitt missionärsliv tjänandes med studentarbete i Europa. Att möta John är lite som att betrakta återstoden av en majbrasa dagen efter. Det ser grått och falnat ut vid första anblicken, men när jag kommer nära känns fortfarande den starka värmen och rör jag om lite så glöder det med full hetta. När vi skiljs åt sätter John ord på det som också jag har upplevt i samtalen, delgivandet och bönerna tillsammans. Han namnger det ”Koinonia” – det grekiska ord som i bibeln beskriver den kristna gemenskapen. Det kan finnas tillfällen då vi av olika skäl vill skräddarsy grupper och anpassa dem till varandra, men det är ingen förutsättning för andlig enhet och gemenskap. Koinonia uppstår för att vi samlas i Guds Ande och kliver in i samma slags relationella enhet som finns i gudomen själv. Det är starkare än allt vi kan skapa genom matchmaking och homogenitet.

Eftermiddagarna erbjuder olika valbara workshops som t.ex. grunderna i islam hur man kan förstå och nå muslimer. Andra valde att utvecklas i sin kreativitet eller något av de andra ämnena.

Och så äter vi förstås. Ofta. Och tar kaffe på det. Det är en hög ljudvolym vid måltiderna, alla verkar intresserade av att veta mer om de andras erfarenheter och omständigheter. Under konferensen väcks ett initiativ av studenterna i grupperna att ha mer utbyte med varandra under året och kanske etablera en närmare relation med en specifik grupp i ett annat land. Detta påhejas ivrigt av de nationella ledarna som gläds åt att studenterna visar ägandeskap, deras mål är att bli överflödiga från sina jobb säger de och jag tror dem.

Den utgivande, självuppoffrande attityden av ledarna är en av de saker som jag starkast bär med mig från konferensen. De allra flesta av dem har flyttat till Europa från USA, S.F.C. är en del av den amerikanske pingströrelsens, Assemblies of God, internationella missionsarbete. De har lämnat sin trygga hemmiljö för att, ofta med små ekonomiska marginaler, ge sig själva till en annan kultur. I enskilda samtal förstår jag att det inte är enkelt. Att exempelvis flytta med fyra barn till Tjeckien för att skapa sig ett nytt liv, eller för den delen flytta till Malmö och försöka komma till rätta med boende och barnomsorg kostar något. Det är inte det enkla valet. Men som Dag Hammarsköld uttryckt det: Du valde inte vägen, ”vägen valde dig”. Paulus upplevde det som att ”Guds kärlek tvingade” honom.

Vi, alla som bekänner oss till den Jesus som offrade sig för världens frälsning, är del i samma rörelse från Gud. En Jesusrörelse är alltid en missionsrörelse. Många av oss ska inte flytta oss så långt geografiskt, vår mission är där vi redan lever och bor, men vi är lika fullt kallade till att vara i rörelse.

Som pastor tjänar dagarna på Connect som en god påminnelse om det som jag tror myntades av William Carey, han som brukar kallas den moderna missionens fader, ”det är inte Guds kyrka som har en mission, det är Missionens Gud som har en kyrka”.

Mattias Sennehed

Not

Connect anordnas varje sommar och kommer 2017 vara i Berlin.
Läs mer på www.mosaikstudent.se www.sfceurope.org

By | 2017-11-07T17:36:30+00:00 september 4th, 2016|Artiklar|0 Comments

About the Author:

X