En förlorad identitet?

//En förlorad identitet?

Sverige förändras snabbt. Nya människor, nya kulturer och nya reli­gioner samsas nu i det som tidigare stoltserat med att vara ett av världens mest toleranta land. Den sista tidens turbulens i Miljöpartiet har fått många av oss att fundera på hur det är ställt med toleransen egentligen och andra som har varit toleransens mest extrema förespråkare har smärtsamt insett att även toleransen har en gräns.

Men var går gränsen? Hur hälsar vi i Sverige egentligen? Mitt i debatten om islamister och handskakningens vara eller inte vara ställer jag mig en fråga: Har vi i Sverige förlorat vår identitet? Varför har vi gjort det i sådant fall och hur hittar vi oss själva igen?

I mötet med människor som har en stark tro förstärks känslan av vår egen brist på övertygelser.

När drevet efter miljöpartiet gick som starkast så hände något annat i politiken. Något som gick ganska obemärkt förbi. Det blev nämligen tillåtet med konfessionella inslag på skolavslutningarna igen. Varför reagerade så få på detta nu? Vi som gläds med denna typ av regeländring har vant oss vid ord som ”hjärntvätt” eller ”reli­gionstvång”, men nu uteblev motståndet nästan helt. Jag har min egen analys till varför det blev så.

Vi har upptäckt att Sverige står utan övertygelser och värderingar. Sekularisering och vår strävan efter tolerans har gjort att vi i någon mån tappat bort oss själva. Man kan tycka vad man vill om kyrkan som institution men nog har Hon burit både värderingar, riktlinjer och övertygelser och utan dessa element i livet förlorar vi oss själva. Kanske är det en nationell identitetskris vi upplever nu och då kan det väl inte skada med ett litet ”amen” på skolavslutningen? Det har vi ju gjort i generationer. Varför sluta nu?

Jag skulle inte bli förvånad om vi snart kommer att uppleva en renässans för kyrkans tro och liv. I tider av snabba förändringar är det skönt att hålla fast vid något som visats sig hålla genom år­tusenden. Tro och religion kan definitivt skapa identitet och trygghet. Min förhoppning är att vi som församling skulle kunna erbjuda en tro och ett liv som sträcker sig långt bortom kulturell och nationell identitet. Varje individ har erbjudits en identitet i Kristus som gör mig både hel och upprättad som människa.

Andreas Wessman
Föreståndare

By | 2016-06-16T14:49:45+00:00 juni 16th, 2016|Ledaren|0 Comments

About the Author:

Pastor och föreståndare
X