Att leva ledd av Jesus – Gudrun Aldén

/, Intervju, Mission/Att leva ledd av Jesus – Gudrun Aldén

Det finns många personer i vår församling som levt och som lever ett spännande liv, och som många av oss inte känner till. En av våra medlemmar som levt ett spännande liv är nu snart 89-åriga Gudrun Ahldén. I nästan 25 år var Gudrun missionär i Tanzania, där hon jobbade som barnmorska. 

Jag träffade Gudrun hemma i hennes lägenhet på Hyllie. Jag bad Gudrun att berätta om sitt liv. Hon började från början och berättade om att hennes mor var en kristen. Hon lärde tidigt Gudrun att bedja och sade till henne: ”Var inte rädd, Jesus är med dig!” Det kunde ju behövas för ett litet barn som bodde ensamt ett par kilometer från Lomma. 

Något som Gudrun älskade var söndagsskolan. Hon tog sig in till samhället varje söndag. Hon ville absolut inte missa en enda gång. Det var Frälsningsarmén i Malmö som hade en utpost i Lomma. Hon talade med glädje om söndagsskolfesterna som man hade inne på kåren i Malmö. ”Varje år fick jag en premie, för jag hade varit så flitig.”

Redan som ung ville Gudrun ha ett arbete där hon kunde hjälpa andra, så sjuksköterska var det som låg närmast till hands. Sedan blev det fortsatt utbildning i Stockholm till barnmorska.

När Gudrun gick i söndagsskolan hade hon upplevt att hon skulle bli missionär och i tonåren växte kallelsen sig allt starkare, även om det tog lite tid och det dröjde innan hon förstod att det var till Tanganyika (dagens Tanzania) som hon skulle.

I tonåren kom Gudrun och även hennes mamma med i Elimförsamlingen. Där hade hon sitt andliga hem och sedan blev det Malmö Pingstförsamling i Europaporten. Det var längtan efter Gud som förde henne dit. Hon började med att gå på bibelstudier en vanlig vardagsförmiddag. Sedan blev det gudstjänster och bönemöten på knä med tungotal. ”Det här förstår jag inte, men atmosfären är skön och det känns äkta”, var Gudruns upplevelse av första tiden i Elim.

Gudrun nämnde en speciell händelse som kom att påverka hela hennes liv. Gudrun och hennes mor var på Nyhemsveckan och där vittnade missionär Lagergren om arbetet i Tanganyika. Det gick också ut en inbjudan. Inom sig svarade Gudrun ja på den inbjudan. Efteråt frågade hennes mor om Gudrun upplevt något speciellt och det var hon ju tvungen att svara ja på. Hennes mor svarade att hon upplevt att Gudrun skulle till missionsfältet och berättade att hon sagt: ”Jesus, du får ta henne.” I den stunden offrade hon sin dotter.

Efter barnmorskestudierna blev det arbete och språkstudier i England tillsammans med Margareta Nilsson. Under skolåren hade Gudrun läst franska för hon hade någonstans inom sig att det var till Kongo hon skulle.

År 1955 reste Gudrun för första gången ut till Afrika. Hon kom att under hela sin verksamma tid vara på missionsstationen Nkinga. Sammanlagt blev det 5 perioder och nästan 25 år. 

Gudrun arbetade som barnmorska och berättade att de första åren hade de ingen läkare på missionssjukhuset, utan allt ansvar låg på den övriga personalen och då främst på barnmorskorna. Gudrun sa att det var spännande många gånger, men bönevägen var alltid öppen och den gick man och det gjorde att det gick bra.

Gudruns huvuduppgift under många år var att undervisa barnmorskeeleverna och se till att de fick med sig bra kunskaper ut i arbetslivet.

Jag bad Gudrun berätta om något spännande hon varit med om. Hon berättade då att man varje kväll var tvungen att kolla så ingen orm tagit sig in i sovrummet. Den orm som är vanligast i Tanzania är den farliga spottkobran. Det är en orm som kan bli 2 m lång och som är farlig för människan. Det var inte ovanligt att hon fick ta hjälp och slå ihjäl den ovälkomna gästen.

När Gudrun efter avslutat period 1979 kom hem till Sverige hände något oväntat i hennes liv. Hon mötte kärleken. Henry Ahldén, som var änkeman, blev kär på nytt och på hösten 1980 stod bröllopet i Elimkyrkan. Gudrun och Henry fick över 30 år tillsammans.

Idag lever Gudrun ensam i sin fina lägenhet och är trots sin ålder en flitig gudstjänst­besökare. Då hon inte längre kan köra sin lilla bil tar hon en promenad tillsammans med sin rullator till kyrkan, och det händer nästa varje söndag.

En sång som Gudrun tycker mycket om är ”Hela vägen går han med mig…” och det är i den tryggheten att Gud tar hand om henne som Gudrun lever varje dag och hon vet att Herren är med henne. Hon får bedja och vet att hon får bönesvar. Hon har en framtid och ett hopp.

/ Gunbritt Fransson

By | 2018-09-07T11:19:00+00:00 september 7th, 2018|Artiklar, Intervju, Mission|0 Comments

About the Author:

X