En eftermiddag i oktober fick vi möta Jonas Helgesson i hans hem i Dalby. Många har blivit uppmuntrade av hans uppskattade föreläsningar i vilka han bjuder på sig själv och på ett personligt och humoristiskt sätt berättar om hur det är att leva med ett funktionshinder. Han har skrivit flera böcker och Jonas blev känd för en större publik då han förra året var med i musikalen Livet är en schlager. Det blev ett samtal om fördomar, hopp, möjligheter, föräldraskap och tron på Gud.

Stå-upp artist, författare, föreläsare, musikalartist och basist Du har många strängar på din lyra: När folk frågar dig vad du arbetar med, vad svarar du då?

– Jag brukar säga att jag jobbar med människor.  Alla grejerna jag sysslar med har målet att inspirera människor till att leva deras liv på bästa sätt.

Du har ibland uttryckt en frustration över att din CP-skada gör att du sällan blir kallad till arbetsintervjuer. Vad skulle du vilja arbeta med?

– Innan jag gjorde det jag gör idag hade jag inte tänkt att jag ville göra detta. Då sökte jag exempelvis jobb i en klädbutik men dom ville inte anställa mig av den anledningen att de trodde att jag skulle skrämma iväg en del kunder och det kändes lite tragiskt. Jag har fått en del sådana nej. När jag var liten ville jag bli arkitekt, för att min pappa är det och småbarn vill ju alltid bli det som deras pappa är. Jag ritade massor av hus som ingen begrep sig på, de såg inte ens att de liknade ett hus. När jag skulle börja studera så sökte jag till lärarutbildningen för att bli lärare men efter ett halvår fick jag kicken. Det roliga är att jag idag är extern utbildare för hela lärarutbildningen. Dom tar in mig för att tala om bemötande, inte det sättet dom bemötte mig utan om ett bättre bemötande. De visste inte hur de skulle hantera någon med en CP-skada. Deras argument var att de inte sedan 70-talet haft någon sökande med en CP-skada. Jag var lite dum så jag tänkte ”Yes” här är han! Är ni inte glada? Nu kan ni göra ett statment! Men de såg det inte på det sättet. Idag har vi en bra relation och de brukar använda mig som ett exempel på hur man inte ska göra så det har ändå lett till något positivt. Så här har jag fått fightas fight efter fight och visst det har varit tungt för mig, men om jag nu säger att jag vill inspirera andra och vara en plogbil i vissa frågor så måste jag själv ta en del fighter för att veta hur verkligheten ser ut och sedan kan jag använda mina erfarenheter för att påverka.

Citat-jonasNär jag läser om dig så får jag en känsla av att du vill vara ett språkrör och en talesperson för funktionshindrade. Du har besökt Peru, Vitryssland och Ukraina, där du har besökt barnhem, hållit föreläsningar och utmanat makthavare. Din bok ”Grabben i kuvösen bredvid” finns ex. översatt på vitryska. När jag hör allt detta så tänker jag: Har du inte nog med dig själv? Varifrån kommer den här drivkraften att hjälpa andra?

Min bok är faktiskt översatt till arabiska också, den delas ut i Egypten och Libanon. Jag skulle säga att det är två saker som driver mig. En lite egoistisk, och en lite mer kristen drivkraft. Om vi börjar med den lite mer egoistiska anledningen så märker jag att jag mår bättre när jag får hjälpa. Mitt handikapp blir på ett sätt mindre när jag får dela med mig av det. När jag är ute och föreläser så känner jag alltid: vilken lyx! Jag har p.g.a. mina föreläsningar, terapi flera dagar i veckan eftersom jag är ganska öppen och talar mycket om mitt liv och det gör att jag får bearbeta mina frågor och tankar. Min fru brukar säga: Äh, nu är du lite deppig. Ut och håll en föreläsning. Den andra anledning, den mer kristna anledningen, är att jag är kristen och alla kan inte bli ljudtekniker eller predikanter, dom platserna är oftast upptagna så jag har mitt sätt att faktiskt sprida evangelium. Jag försöker tänka: Vad är evangelium? Vilka aspekter finns det i evangeliet? En sådan aspekt är att ge hopp. En annan aspekt är medlidande. Jesus hade medlidande med människor som var utsatta. Kan jag bara ge hopp och visa medlidande så känner jag mig nästan som en evangelist.

Du föreläser utifrån begreppen människosyn och livssyn: Vad är det du vill få sagt? Vad är kärnan i ditt budskap?

Det var ingen lätt fråga, nu tog du mig på sängen. Jag har gillat slogans, jag har till och med skrivit en bok om citat, men det är svårt att fånga mitt budskap i några korta meningar. Det är många aspekter. Jag vill ge hopp, jag vill ge medlidande. Kanske är det så att jag vill att alla människor ska förstå att ingen lever ett B liv. Så fort vi delar upp människor i olika läger med olika etiketter hamnar vi fel. Jag vill samla människor och peka på att det kan kännas hopplöst men det finns alltid hopp.

Tror du att den känslan av att vilja samla människor och säga att det inte finns någon B-lag i samhället grundar sig i ett eget utanförskap? Har du känt dig exkluderad p.g.a ditt funktionshinder?

Alltså jag har varit lyckligt lottad för jag växte upp i en familj som aldrig accepterade mig som utanför. Det satt aldrig i väggarna brukar jag säga. När du kommer in i ett hem kan du ibland märka att någonting sitter i väggarna. Det gjorde inte det hos mina föräldrar utan jag tror att när någon kom hem till oss när jag var liten så var det ingen som kände att här är det något som är lite annorlunda utan det fanns bara en inkluderande kärlek. Det var först när jag flyttade hemifrån som jag förstod att världen inte är lika snäll som min mamma. Det kanske alla får uppleva tids nog. Men med det sagt så måste jag också säga att jag träffar människor varje vecka som känner ett utanförskap så jag kan verkligen sätta mig in i problematiken. När jag var med i musikalen ”Livet är en schlager” så klickade jag verkligen med Jonas Gardell och det var nog utanförskapet som båda kände igen sig i. Vi talade på ett liknande sätt om detta.

Du blev pappa förra året och du har själv sagt att ”din dotter gjorde dig normal”. Vad menar du med det?

Det är främst två saker. Det ena är att hon vet inte att jag är CP. Hon är den enda jag känner som inte vet om mitt funktionshinder, än så länge. Att se på henne är att som att se in i en spegel. Hon ser mig som normal och jag smittas av den blicken. Jag har aldrig varit mer normal än sedan jag fick Ester. Den andra saken är att jag märker att Ester lär sig grejer nu som jag aldrig har kunnat: Sitta på huk, leka plottrigt med fingrarna, bygga olika figurer med lera. Det är som om varje grej som hon kan som inte jag kan, kan jag ändå genom Ester. Det är en lycklig känsla.

200 000 människor såg dig i musikalen ”Livet är en schlager”. Hur var det att spela musikal?  Det var en fantastisk ensemble med bl.a. Peter Jöback, Helen Sjöholm, Johan Glans, och Måns Möller. Hur var det att arbeta i den gruppen?

Det roligaste var både gemenskapen backstage, att lära känna dom lite närmare, men det var också kul att se verklig talang. Jag har aldrig sett så mycket talang i samma rum och jag smittades av den. Sen var det excellensen, varje detalj skulle vara perfekt. Jonas Gardell till exempel, när jag själv kände att den där scenen, den blev perfekt, då kunde han säga ”Hmm, nej, du tittade lite för mycket ditåt.”

Det fanns ingenting som inte kunde förbättras. Jag gillade det för sådant är mitt liv också, jag vill förbättra allt. Det var roligt att se den ambitionsnivån och man kan ju fatta det, varje kväll hade en mångmiljonbudget, att ställa in en kväll var inte samma sak som att ställa in en föreläsning på Eslövs bibliotek där det sitter tre stycken varav en är döv. Jag talar av egen erfarenhet. Att kastas in i en av Sveriges största teaterproduktion, var en häftig upplevelse.

Var det svårt att behålla skärpan kväll efter kväll?

Det var inget nytt för mig. Det man glömmer ofta är ju att publiken är ny varje kväll så du har hela tiden en ny publik att bolla emot och det är halva grejen. Jag har inga problem med att upprepa mig. I mina föreläsningar har jag säkert dragit samma skämt 1000 gånger. Tänk dig att du gör det när du predikar, det funkar ju inte. Därför kan jag se upp till predikanter och annat folk som har samma publik vecka ut och vecka in. Det hade jag inte klarat.

Du använder ofta humor när du kommunicerar med människor. Kan man skämta om allt?

Du kanske kan skämta om allt, men den verkliga frågan tycker jag är: Vill du skämta om allt? Jag skämtar bara om det jag vill så för mig är det jätteenkelt att dra gränsen. Om min uppdragsgivare säger: ”Jonas, du måste skämta om hundar som är lite för små!” och jag tycker att det är taskigt, då gör jag inte det. Den andra frågan jag måste ställa mig är: Vill jag att de ska skratta åt någonting, eller vill jag att de ska skratta med? Jag försöker inte få folk att skratta åt någon utan man kan skratta åt fenomenet, eller den speciella situationen. Sen ska sägas att 90 % av mina skämt handlar om mig själv.

Kan man säga då att man i sin person förtjänar rätten att skämta om vissa saker? Är det lättare för dig att skämta om funktionshinder än det är för mig?

Man kan säga att det är OK att skämta om någonting man vet och har erfarenhet av. Om du inte har erfarenhet av DAMP så är mitt tips, skämta inte om DAMP, det kan bli väldigt plumpt och elakt, men om din syster har damp och publiken vet att du älskar din syster över allt så är det ett annat läge.

Vilka tips vill du ge till dom som känner sig osäkra och fumliga i mötet med funktionshindrade?

För det första vill jag säga så här: Det största handikappet av alla är att gilla dansbandsmusik. Jag är mycket hellre CP-än att jag gillar dansband. Haha, skämt åsido, försök att inte bemöta utan möt.  Du ställer dig ju aldrig frågan: Hur ska jag bemöta en elektriker. Alltså, det blir fel innan man ens har börjat. Så om man bara kan gå in i mötet och låta mötet bestämma. Du ska inte bestämma innan hur du ska bemöta, för då styrs du av fördomar.

Vilka fördomar måste du kämpa emot?

Det där är lite av en paradox skulle jag säga. Å ena sidan tycker folk att jag är jätteduktig. Allt jag gör är duktigt. Åh vad du är duktig som kör bil, åh vad du är duktig som har ett hus och när jag sedan säger att jag har en dotter så svimmar ju folk. Å andra sidan kan det vara totalt tvärt om, att människor känner att de måste hjälpa, att jag älskar hjälp och att jag blir ett sorts hjälpprojekt. Åter igen, låt mötet avgöra hur du ska möta folk och ha inte så mycket föreställningar utan kom öppen till människor.

Vem är Jesus för dig?

Jesus, skulle jag säga, är lite som en existentiell botten. Jag vet att det inte är ett stup i evigheters evighet om jag faller, misslyckas snubblar eller om jag gör någonting jättedumt. Jag kan egentligen bara tala för mig själv men jag har upptäckta att vi människor både är jättegulliga och djävulska, ibland under samma timma. Man kan antingen tänka att jag är liksom ganska gullig, jag behöver inte Gud. Eller så kan man tänka, jag är alldeles hemsk. Gud behöver inte mig.  Men Jesus för mig innebär att det finns hopp för alla människor och det är inte i oss själva vi hittar det hoppet utan i tron på Jesus.

Kyrkan betraktas av många i vårt samhälle som en omodern och onödig institution. Men för dig är kyrkan viktig. Du är där så ofta du kan. Vad betyder den gemenskapen för dig?

Jag skulle säga att kyrkan är mer aktuell idag än på länge. Vi lever i en kultur som är väldigt självupptagen. Det är jag, jag, jag och jag. I den kulturen tror jag att man kan hitta kortsiktig lycka genom att satsa på sig själv. Jag är inte emot det, jag talar ju om att man ska göra sitt bästa men långsiktig lycka, eller jag vill egentligen inte kalla det lycka eftersom Gud för mig inte är en kick, utan jag ser det mer som långsiktig mening. För att nå det tror jag att man behöver någonting annat än sig själv, någonting större och jag har inte hittat någonting större än Gud än så länge, så jag tycker att Gud är väldigt aktuell i dag en kultur där alla bara tänker på sig själva.

Intervju: Andreas Wessman
Foto: Daniel Karlsson

 

Jonas besöker oss på PS i februari 2016. Missa inte det!

2016-02-11 PS Jonas Helgesson